Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
vande lif. Det var numera ej fattigdomen, som svårast
tryckte den gamles hjärta, utan sonens hårda sinne,
hvilken, sedan fadren uppoffrat sig för att betala hans
skulder och rädda honom från offentlig vanära, till tack
lönade honom med hån och smädelser för hans fromhet.
Den gamle Bl. hade en längre tid varit bedröfvad.
Men i afton kände han sig mer än vanligt olycklig; ty
hans samvete förebrådde honom, att han varit för svag
mot sin son i dennes barnaår och därigenom närt hans
själfsvåld, och så just varit en medverkande orsak till
sonens fördärf. Äfven andra synder, ja ock de
längesedan förlåtna, framträdde denna afton så hotande för
den gamles själ. Han hade sökt tröst i bönen, men ej
funnit någon; och frestaren hviskade: »Herren har nu
förgätit dig, Herren har. öfvergifvit dig! Han hör ej mer
dina böner; du är vorden ett vredens, ej ett nådens barn!»
Ännu en gång böjde Bl. sina knän, men det
tycktes förgäfves; han kunde icke bedja med någon rätt
andakt, och hans ångest blef allt större. Endast dessa
Davids ord gingo till slut oupphörligt öfver hans läppar:
»Mitt hjärtas ångest är stor; för du mig ut ur min nöd!»
Då knackar det på dörren; det var postbäraren med
ett orekommenderadt bref. Likgiltigt mottager B. det
samma; stilen var honom obekant, och poststämpeln
utvisade, att det var från Uppsala. »Där har jag ju inga
bekanta», tänkte B., och ämnade låta brefvet tillsvidare
ligga obrutet, till dess han afslutat sitt försök att kunna
rätt bedja. Dock — mekaniskt öppnar han brefvet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
