Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISKOPSKRUDAR UNDER OLIKA TIDSKIFTEN. 159
skruden. När Anton Niklas Sundberg eller Alfred
Cornelius, klädda i full biskoplig ornat, med högrest gestalt
och imponerande hållning, framträdde till altaret, då
måste en hvar medgifva att man för en stund tyckte sig
återflyttad till forna århundraden, samt att de männen i
någon mån nu erinrade om medeltidens mäktiga och
ståtliga kyrkofurstar ■— dessa som icke väjde för någon,
utan t. ex. kunde till sin konung säga: »Vår nåde
dricker eders nåde till!»
Men när en mycket liten, och kanske därtill mycket
korpulent eller orimligt mager, personlighet framskrider
i ali denna ståt,*) då väcker en sådan anblick icke
mycket vördnad och beundran, utan fast mer nästan
motsatta känslor. Ja, råare naturer kunna då ofta icke
ens lägga band på dylika känslor, utan gifva dem luft
på ett mycket sorgligt sätt och i mycket opassande ord.
Hvarför ha då dessa granna skrudar behållits af de
flesta bland våra biskopar, fastän lyckligtvis icke af alla?
En liten kort undersökning om biskopsdräktens
utveckling torde icke sakna ali betydelse.
Apostlarne och de första kristne voro fattiga men
anderika män, som hvarken hade råd eller lust att pryda
sig i silke, sammet och guld. Och så länge kyrkan
blott kämpade för sin Herres ära och människors
frälsning, så länge förföljelse och försmädelse för Kristi skull
åtföljde lärjungakallet, så länge voro apostlarnes efter-
*) Kanske med mitran så illa fastsatt, att den vacklar fram och
tillbaka på hufvudet, — sådant har jag en gång sett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
