Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander L. Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71 -ALEXANDER L. KIELLAND.
samma harmen, och man slår »med krigarens
lof-liga rätt att såra». Så sker, att realisten kommer
i strid med reformvännen, och det är vanskligt att
lyda två herrar.
Kielland hatar hvarje ens det ringaste försök
att på krokvägar söka böja en menniskas
individualitet, kväfva hennes natur och i st. f. en
karaktär göra henne till, hvad Hostrup kallar för en
tolftedel af ett dussin. Däraf denna bittra ironi
öfver prosten Sparre, när han »lugnar» kandidat
John sen. Däraf den genomgående hårdheten vid
behandlandet af Mårtens’ förhållande till Madeleine,
när han aldrig sade henne emot, utan blott strök
henne sakta öfver skuldrorna.
Och i detta slags ironi, som gör Kielland
oförmögen att af dessa båda göra annat än två
kar-rikatyrer, ligger en ej ringa del, af hvad förf. hälst
vill säga oss. Man hör detta, som en sakta,
stundom händöende, stundom skarpare vibrerande ton i
basen, hvilken stör värkets skönaste melodier, borrar
sig in i vår erinring och står kvar starkare än något
annat i hela boken. Ty detta, att vi ej våga låta en
natur utveckla sig fritt i en riktning, som vi ej förstå,
utan städse vilja spela försyn och, direkt eller indirekt,
draga den öfver till oss, våra meningar, våra
sträfvanden, det glömmer Kielland aldrig. Och för att få detta
sagdt nog tydligt utsätter han sig för tillvitelsen
att vara kärlekslös. Men det är ej personerna, han
vill till lifs, det är den riktning, han i dem
förkroppsligat.
Ty detta, att »være sig selv», att äga eller
söka något att lefva för, det är Kiellands genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
