Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur mycket han lidit under den sista tiden, visste
ingen mer än han sjelf. Han hade burit sin hustrus
besynnerliga lynne med yttre lugn och likgiltighet,
emedan det ingaf honom afsmak att röra vid hennes
fixa idé, då han visste henne så oemottaglig för alla
skäl. Men inom sig led han grymt af hennes
kallsinnighet och den dystra stämningen i huset. Han
längtade obeskrifligt efter den ömhet, hon visat honom
under de korta, lyckliga • sommardagarna för ett år
sedan, och likväl hade han tegat, ty han visste intet
annat medel att bota henne än tiden. Men nu skulle
hon kanske bli allvarsamt sjuk. Det måste göras
något. Man fick icke behandla henne som en
förnuftig menniska, utan som ett sjukt barn. Han satt
med ansigtet i händerna och grubblade.
Då Elisabet vaknade på morgonen efter några
timmars orolig sömn, satt han ännu påklädd bredvid
henne. Han kände på hennes panna. Den var
glödande feberhet.
Sedan hon legat tyst en stund, grep hon
plötsligt efter hans hand och kramade den.
»Du får aldrig gå ifrån mig. Det var han.»
Axelsson försökte lugna henne med smekningar.
»Men hur kunde du känna igen honom, när det
var nästan mörkt? Jag har sjelf ett par gånger sett
okynniga menniskor stå och titta in så der. Det
var nog en arbetare från fabriken, som stal sig till
att gå den der genvägen till sjön.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
