Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa båda författare nyttjade i striden olika
vapen. Lukretius uppträder med glödande harm, med
djup förbittring. Han liknar religionen, sådan han
kände henne, vid ett jättespöke, hvars rysliga anlete
stirrar ned från molnen, medan hennes fötter trampa
alla ädla menskliga anlag under fotterna. Gudarne
skola störtas, ropar han. Fegheten invänder, att deras
fall skall föra till gudlöshet och samhällsbandens
upplösning. Nej. Men om så vore, hvad värre kan
gudlösheten göra än dennas usla gudatroV Och i verser
af gripande kraft skildrar han, hur Agamemnon, för
att blidka gudinnan Dianas vrede, leder sin unga
hän-gifna dotter till altaret att der dö under offerprestens
knif. Och han slutar skildringen med dessa ord: »till
slik skändlighet är religionen upphof».
Lukianos, som lefde något mer än ett århundrade
efter Lukretius, ansåg gycklets vapen bita skarpare
än harmens. Här ett prof på hans stridssätt.
Han förflyttar oss till Olympen, gudarnes hem.
Jupiter går af och an på golfvet, blek, orolig och
talar halfhögt med sig sjelf. Juno, himladrottningen,
hans höga gemål, samt Minerva och Merkurius äro
närvarande. Juno sitter tigande och harmsen.
Ju-piters oro ingifver henne misstankar, att han ånyo
förälskat sig i någon jordisk skönhet. Merkurius och
Minerva stiga fram och fråga i verser, parodierade
från Homerus och Euripides, hvad som så djupt
bekymrar gudarnes fader. Denne mumlar för sig sjelf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
