Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanhända — men just derfor hade hon lärt att nu
taga lyckan som sin tillhörighet. Veriden derute,
hennes forna tillvaro, hans gamla band hade intet
att skaffa med denna lycka; för henne fans blott det
berusande nu’et. Julaftonen, som hon länge tillbragt
ensam eller i främmande, kalla hem, skulle satt
kronan på hennes lycka.
Men nu var hon ensam!
Hon satt i den lilla soffan under ampeln, och
rummet var skumt; derute åter var det lif och ljus,
och klockorna hade börjat ringa.
Dessa julklockor, som skänkt henne tröst så
många gånger, ingåfvo henne i qväll en underlig
oro. För att skingra den, satte hon sig vid pianot
och spelade. »Så skall det låta en julqväll!», och
hon stampade takten. Men till den musiken hörde
lätta fjät och muntra skratt; derför slutade hon snart.
Klockorna ringde ännu, och hon måste lyssna;
de tvungo henne dertill med stränga, allvarliga röster,
som stegrade hennes oro till ångest.
Hon tyckte sig bland dem höra en länge sedan
tystnad stämma; den talade sorgset och förebrående,
den väckte tankar, som hennes kärlek tystat ned
och hennes lycka qväft; det var minnet af hvad
hon varit, medvetandet om livad hon vav och
fruktan för kommande dagar.
I denna stund vägde hennes kärlek intet mot
bördan af ett förfeladt lif; ty hvad var all känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
