Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Veras läppar blifva hvita, och bröstet häfver sig
tungt — hon for står i ett ögonblick, hvad som
fordras — och hon springer upp och står der helt blek,
med handen för ögonen, under det Karin betraktar
henne med den ångest, en mor känner i krisens
ögonblick.
Dröjande tager Vera bort handen, räcker den åt
Karin och säger: »Tag mig med!» Det kommer
tårar i Karins ögon, och den vissnade kinden får
färg, men hon yttrar ej något om sin glädje. Nu
är ej tid dertill, nu gäller det att handla. Hon talar
derför till Vera, om huru de skola resa långt bort
till det lilla hem, som tillhör Karin. Men nu skall
det ske, genast måste Vera lemna allt.
Vera sitter tyst, hon tyckes ej hafva förmåga att
fatta. Då Karin uppmanar henne att skrifva ett par
ord till afsked, gör hon först en afvärjande rörelse
med handen, men så reser hon sig och går
vacklande fram till skrifbordet.
Hon tager farväl, nästan kallt, men sorgset; hon
besvär honom att han, med tanke på barnet, som tror
på honom, och på hustrun, som ännu älskar honom,
måtte låta lienne gå. Det är tanken på hennes
föräldrars kärlek, som förmått henne att fatta detta
beslut, det är minnet af barndomshemmet, som
gif-ver henne styrka att afstå från honom.
Ack, kloka, gamla Karin, du har lyckats! Och
ändå kände du så föga denna unga qvinna, hvilken
Ur skilda portföljer. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
