Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hela sin längd på det bortskramlande fordonet, och han
tycktes småle müt och belåtet som om han var glad över
att han äntligen lämnade härbärget - lämnade det för
alltid. Petunnikov såg efter honom, korsade sig andäktigt
och började därefter sorgfälligt med mössan torka bort
dammet och smutsen från kläderna. Och allteftersom
dammet försvann från hans röck blev uttrycket av
självbelåtenhet och självsäkerhet i hans ansikte allt starkare.
Han kunde ifrån gården se hur ryttmästaren Aristid
Fo-mitj Kuvalda skred uppför backen mellan de båda
poliskonstaplarna, med händerna bundna på ryggen, lång och
rak med högburet huvud, och på huvudet mössan med
den röda randen som lyste som en blodstrimma...
Med en segrares leende på läpparna gick Petunnikov
mot härbärget, men plötsligt stannade han, ytterligt
förskräckt. I dörren mittemot honom visade sig en hemsk
gestalt - en lång och mager gubbe med en stor käpp i
handen och en stor säck på ryggen, insvept i trasor, djupt böjd
under sin börda och med huvudet sänkt mot bröstet, som
om han i nästa ögonblick ämnade rusa på köpmannen.
- Vem är - vem är du? skrek Petunnikov.
- Jag är en människa, hördes ett hest kraxande.
Detta kraxande återgav Petunnikov hans lugn, och han
smålog till och med.
- En människa... å, å!... Kan det då finnas såna
människor? försökte han skämta.
Han trädde åt sidan för att lämna plats för gubben som
gick rätt på honom och med sin knarrande röst sade:
- Det ges olika slags människor... allteftersom Gud
täcks skapa dem... Det finns de som är sämre än jag...
ännu mycket sämre... ja då!
Den molnfyllda himlen såg tigande ner på den smutsiga
gården och på den välklädde mannen med det grå
hakskägget och de listiga ögonen som gick av och an med
jämna steg och mätte upp marken. På taket till huset åt
gården satt en kråka och kraxade triumferande medan
hon sträckte på halsen och vippade av och an.
I de grå molnen Som täckte himlen låg det något strängt,
spänt och obevekligt som om de ville urladda sig i en
väldig störtskur och var fast beslutna att spola bort all smuts
från denna olyckliga, plågade och sorgliga jord.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
