Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rer på... Han skriver det och så... är han död?
- Ja, svarade jag torrt.
Vid denna tid kunde jag inte med filosofi och ännu
mindre metafysik, men utan att rätta sig efter min smak
fortsatte Konovalov:
- Ja, han är död, men boken finns kvar, och folk läser
den. Den ena sitter och spänner ögonen i den och uttalar
en massa ord, och den andra hör på och får klart för sig
att det har funnits människor här på jorden som hette
Pila och Sysojka och Aproska... Och man tycker så synd
om dem fast man aldrig har sett dem och inte har ett dugg
med dem att göra. På gatan går kanske dussintals såna
människor omkring, och man ser dem men vet ingenting
om dem och bryr sig inte om dem... man låter dem bara
gå och gå... Och i boken finns de ju egentligen inte ...
men ändå tycker man synd om dem så att det riktigt skär
en i hjärtat... Hur ska man begripa det? ... Men dog
författaren verkligen utan belöning? Fick han ingenting?
Jag blev alltmer förtretad och gav honom en målande
skildring av de "belöningar" författare brukar få...
Konovalov såg på mig med förskräckt uppspärrade ögon och
smackade bedrövat med läpparna.
- En sån ordning, suckade han tungt och sänkte sorgset
huvudet, tuggande på vänstra mustaschen.
Då började jag tala om den ödesdigra roll som krogen
spelade i den ryske litteratörens liv, om de stora och äkta
begåvningar som gått under till följd av brännvinet, denna
den enda trösten i deras strävsamma liv.
- Super då såna människor också? frågade Konovalov
i en viskning. I hans vitt uppspärrade ögon lästes både
misstroende mot mig och förskräckelse och medlidande
med människorna ifråga. Super de då efteråt, när de har
skrivit böckerna?
Detta tyckte jag var en så enfaldig fråga att jag inte
brydde mig om att svara.
- Javisst är det efteråt de super, avgjorde Konovalov.
De lever, dessa människor, och ser och forskar i livet och
suger in andras smärta och sorg. De måste ha särskilda
slags ögon ... Och hjärtan också ... Och vid att se på livet
grips de av svårmod... Och så utgjuter de detta svårmod
i en bok... Men det hjälper dem inte, för när svårmodet
113
8 Urspårade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
