Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyckte, mycket enkla och lätta uppgift. Jag började tala
om levnadsvillkor och miljö, om den allmänna orättvisan,
om dem som var livets offer och dem som var dess
förtryckare.
Konovalov hörde uppmärksamt på. Han satt mittemot
mig med kinden stödd mot handen, och hans stora
tankfulla och kloka blå ögon beslöjades emellanåt som av en
lätt dimma. Rynkorna i pannan blev allt djupare, och han
tycktes knappt våga dra andan i sin iver att söka förstå
mina ord.
Allt detta smickrade mig. Jag skildrade med värme hans
liv och bevisade att han inte rådde för hurdan han var,
att han var ett faktum, ett fullt logiskt resultat av en hel
rad förutsättningar som räckte långt in i det förflutna.
Han var ett förhållandenas beklagansvärda offer, en
varelse av naturen likaberättigad med andra men genom en
lång följd av historiska orättvisor bragt till att endast vara
en värdelös nit i samhället. Och jag slutade med orden:
- Du har ingenting att förebrå dig själv... Det är du
som är den förorättade...
Han satt tyst utan att ta ögonen ifrån mig. Jag såg hur
de lystes upp av ett ljust vänligt leende och väntade otåligt
på vad han skulle svara. Leendet flyttade sig till läpparna,
och med en mjuk, kvinnligt smeksam rörelse flyttade han
sig närmare mig och lade handen på min skuldra.
- Vad du kan tala bra, och så lätt det går för dig,
broder! Hur har du fått reda på allt det där? Är det ur böcker
alltsammans? Du har visst läst en massa... Ack, om jag
också kunde läsa så där mycket!».1.; Men du är så
förfärligt medlidsam av dig ... Det är första gången jag hör
någon tala på det sättet. Det är riktigt märkvärdigt! Alla
människor anklagar varandra för sina olyckor, men du
kastar hela skulden på förhållandena. Enligt vad du säger
skulle människan inte själv rå för nånting, utan det skulle
vara förutbestämt att bli en landstrykare - och så blir
hon landstrykare. Och på samma sätt är det med tjuvarna
- de stjäl därför att de inte har något arbete men ändå
måste äta. Allt det där låter så medlidsamt. Du har visst
ett vekt hjärta.
- Vänta! sade jag. Du håller väl med mig? Har jäg inte
rätt?
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
