Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig mot dem, utan var och en var själv ansvarig för sitt
öde.
Det var omöjligt att få honom ur denna föreställning,
och lika omöjligt var det att tillägna sig hans åsikt om
människorna. Å ena sidan ansåg han dem fullt istånd att
inrätta ett liv i frihet, å den andra föreföll de honom
svaga, bristfälliga och urstånd till annat än att ömsesidigt
anklaga varandra.
Mycket ofta varade sådana tvister från tolv på
middagen till tolv på natten, och Konovalov och jag fick leta
oss hem i mörker, vadande till knäna i smuts.
En gång var vi nära att drunkna i ett kärr, en annan
gång råkade vi ut för en patrull och fick tillbringa natten
på vaktkontoret i sällskap med ett tjugotal vänner från
"glasfabriken", vilka ur polisens synpunkt var högst
misstänkta individer. Ibland hade vi inte lust att filosofera
utan gick långt bort över ängarna på andra sidan floden,
där det fanns små insjöar som ännu var fulla av småfisk
från den senaste översvämningen. I snåren på stranden av
någon sådan liten sjö gjorde vi upp eld för att förhöja den
poetiska stämningen och läste en bok eller filosoferade
om livet. Och stundom föreslog Konovalov tankfullt:
- Om vi skulle titta på himlen, Maksim!
Vi lade oss på rygg och stirrade upp i den blå
bottenlösa skyn över oss. I början hörde vi både prasslet av
löven omkring oss och plaskandet av vattnet i sjön, vi kände
marken under oss och närvaron av allt som omgav oss ...
Men så drog småningom den blå himlen oss till sig och
insvepte vårt medvetande i ett töcken, vi förlorade
känslan av tillvaron, rycktes liksom loss från jorden och
svävade genom himlarymden i ett slags kontemplativ
halvslummer som vi bemödade oss att inte störa vare sig
genom ord eller rörelser.
Så låg vi flera timmar i sträck och återvände sedan hem
till vårt arbete, andligt och kroppsligt uppfriskade och
föryngrade av denna förtroliga samvaro med naturen.
Konovalov älskade naturen med en djup ordlös kärlek
som endast tog sig uttryck i den milda glansen i hans
ögon, och under dylika färder var han alltid fylld av en
fridsamt kärleksfull sinnesstämning som ännu mer ökade
hans likhet med ett barn. Ibland utbrast han med en djup
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
