Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och underbara ting, varvid de stundom dyrkat den som
tvingade dem till arbetet, men oftare förbannat honom
och någon gång till och med rest sig mot sin förtryckare...
Och med det lugna småleendet hos en titan som är
medveten om sin styrka fläktar havet med sin uppfriskande
andedräkt svalka åt denne andligt blinde och trälbundne
titan som ömkligt gräver i jorden istället för att sträva
efter släktskap med himlen. Sakta glider vågorna upp på
stranden, sjungande sin melodiska vänliga sång om flydda
tider och om allt vad de under århundradenas lopp har
skådat på jordens stränder.
Bland arbetarna fanns några besynnerliga, magra,
bronsfärgade figurer i röda turbaner och fezer, korta, blå
jackor och byxor som satt snävt över knäna och sedan
vidgade sig över vristen. Det var - fick jag sedan veta
-turkar från Anatolien. Deras sträva gomljud blandade sig
med vjatkafolkets släpande dialekt, volgabornas snabba
kraftiga tungomål och ukrainarnas mjuka språk.
I Ryssland var det hungersnöd, och hungern hade drivit
hit representanter för nästan alla de av olyckan hemsökta
guvernementen. De var delade i små grupper som sökte
hålla ihop alltefter byalagen, och endast de kosmopolitiska
barfotalassama skilde sig till utseende, dräkt och jargong
från de övriga som ännu var bundna av fädernetorvans
trollmakt, för även om hungern för ögonblicket hade
lossat på bandet hade de inte glömt den. Barfotalassarna var
med i alla grupper bland vjatkafolket och ukrainarna och
tycktes lika hemmastadda överallt, men de flesta hade
samlat sig kring pålkranen eftersom det var ett
jämförelsevis lättare arbete än att skjuta kärror och hacka sten.
Då jag kom fram till dem stod de sysslolösa, höll i linan
och väntade medan uppsyningsmannen rättade något som
hade kommit i olag uppe vid blocket. Han satt högst uppe
på ställningen och skrek lite då och då:
- Hala an!
Man sträckte makligt på linan.
- Håll!... Hala an ett tag till! Håll!
Försångaren - en orakad koppärrig man med militärisk
hållning - ryckte på axlarna, sneglade åt sidan, harklade
sig och stämde upp:
Vår jungfru driver pålen ner...
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
