Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na skuggades av tjocka svarta mustascher. Hela det runda
ansiktet med dess mörka rena hy kunde rentav kallas
vackert i sin underbara regelbundenhet, och de beslöjade
bruna ögonen passade till denna egendomliga skönhet.
Med sitt breda bröst, sin högresta välbildade gestalt och
det omedvetet självbelåtna leendet på läpparna var han
en skräck för männen och en fröjd för kvinnorna i
Brantbacken. Största delen av dagen tillbragte han med att
ligga någonstans i solen - lat och väldig, insupande luften
och solskenet i långa andetag som kom det kraftiga
bröstet att höja och sänka sig i en jämn rytm.
Han kunde kanske vara tjugofem år. För tre år sedan
hade han kommit till stån med en skara bärare från byn
Promsino och sedan, när sjöfarten upphörde på Volga,
stannat kvar över vintern eftersom han hade kommit till
den övertygelsen att han på grund av sin skönhet och
kroppsstyrka kunde föra ett angenämt liv även utan att
arbeta. Den simple bondgossen och bäraren hade blivit en
eftersökt favorit hos Brantbackens hökarfruar,
månglers-kor och andra, och detta levnadskall förskaffade Artem
ständigt hans nödvändiga kvantum av mat, brännvin och
tobak. Några ytterligare önskningar hade han inte, och
han förde ett ganska angenämt liv. Kvinnorna grälade,
slogs och förtalade varandra för hans skull, deras män
och älskare pryglade dem gula och blå, men Artem
förblev fullständigt likgiltig för allt detta - han låg och
sträckte ut sig i solen som en katt och väntade tills något av de
få behov han kände gjorde sig gällande.
Vanligtvis låg han uppe på berget, på vars sluttning
gränden var belägen. Här såg han floden rakt framför sig,
och på andra sidan om den, så långt ögat nådde, sträckte
sig slättlandet, vars jämna gröna matta här och där
avbröts av grå fläckar som var byar. Därborta var det alltid
lugnt, ljust och friskt. Och om Artem sedan vände blicken
åt vänster kunde han se hela sin gränd med dess vimmel
av människor. Om han såg närmare efter kunde han till
och med urskilja enstaka kända figurer i trängseln. Han
hörde det hungriga vrålet från gränden och försjönk i
tankar. Runtomkring honom på berget växte tjockt gräs ur
vilket magra björkar och svårt plundrade fläderbuskar
stack upp. Här brukade strykarna från gränden sova ruset
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
