Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och säg moster Marja att jag ska komma. Han ska
komma, säg henne det... och gå nu!
Men den lille budbäraren är inte färdig ännu.
- Snälla farbror Artem, ge mig en slant!
- En slant? Men om jag inte har någon då? säger
Artem och börjar med bägge händerna gräva i fickorna
på sina vida byxor. Där hittar han alltid ett eller annat
mynt. Förnöjt skrattande ger sig hans förtrogne av för
att underrätta den förälskade bodfrun om att ärendet är
uträttat och få en belöning av henne också. De känner
mycket väl till pengars värde och behöver sådana inte
bara för att tysta den knorrande magen utan också för att
tillfredsställa sitt behov av cigarretter och brännvin.
Dagen efter en sådan tilldragelse förefaller Artem ännu
otillgängligare än vanligt och ännu ståtligare i sin
ovanliga skönhet som påminner om ett starkt men på samma
gång fredligt djur. Och så förflöt trots all avundsjuka, alla
rivaler och svartsjuka kvinnor hans liv i mätt och ostört
lugn, skyddat mot alla vedersakare av den väldiga kraften
i hans nävar.
Ibland låg dock i hans vackra bruna ögon något som
liknade ett hotande mörkt moln, de sammetsmjuka
ögonbrynen rynkades dystert, och ett djupt veck delade den
solbrända pannan. Artem reste sig från sitt läger och skred
neråt gränden, och ju närmare han kom vimlet desto
rundare och större blev pupillerna i hans ögon och desto
häftigare ryckte det i hans fina näsborrar. Över hans
vänstra skuldra hängde en gul vadmalsjacka, den högra
täcktes endast av skjortan som avslöjade den väldiga
styrkan i dess muskler. Stövlar tyckte Artem inte om, han
gick alltid i bastskor; de rena vita fotlapparna, som hölls
fast av prydligt korslagda band, visade den välbildade
formen på hans vådor. Långsamt, som ett ovädersmoln,
skred Artem framåt...
Gränden känner till hans vana och kan redan på hans
ansikte se vad den har att vänta av honom. En varnande
viskning löper genom hopen:
- Artem kommer!
Och ängsligt lämnar de vägen fri för honom, makar
trågen med varorna och kittlarna och skålarna med de
varma rätterna åt sidan, småler inställsamt mot honom
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
