- Project Runeberg -  Urspårade och andra noveller /
245

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kain och Artem - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kain gick längs flodstranden med huvudet nedsjunket
mot bröstet och ryggen böjd.

Den vackre Artem följde honom med ögonen, men
efter ett par sekunder återtog han sin förra ställning och
stirrade upp mot himlen, där redan nattens skuggor
började lägra sig.

Underliga ljud svepte genom luften och förstummades
åter. Flodens vågor skvalpade entonigt och melankoliskt
mot stranden.

Kain gick ungefär femtio steg, så vände han plötsligt
kosan tillbaka till den på marken utsträckte Artem. Han
stannade framför honom och sade i skygg saktmodig ton:

- Kanske har ni ändå kommit på andra tankar?

Artem teg.

- Artem! ropade Kain med darrande stämma. Artem!
Kanske ni sa det utan att mena det? Kommer ni inte ihåg
hur jag den där gången... va, Artem? Ingen kom till er...
men jag gjorde det ...

En lätt snarkning blev svaret.

Ännu en lång stund stod Kain bredvid jätten och
stirrade på hans själlöst vackra ansikte som i sömnen hade
fått ett vekare uttryck. Det väldiga kämpabröstet höjde
och sänkte sig i jämn rytm, och under de svarta
mustascherna syntes de starka glänsande tänderna. Han
tycktes le i sömnen...

Med en dov suck lät juden huvudet sjunka ännu
djupare och gick åter längs flodstranden. Darrande i hela
kroppen av fruktan för sitt liv skred han försiktigt fram
på den smala stigen. På de öppna månbelysta ställena
gick han tryggare, men i skuggan smög han hastigt vidare.
Han liknade en råtta, ett litet skyggt nattdjur som
till-ryggalägger sin väg mellan tallösa, från alla håll hotande
faror.

Natten hade brutit in, och på flodstranden var det öde
och stilla...

16 Urspårade

245

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:38:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urspar/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free