Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KAPITLET 37
— Jo du, Dagmar Keyser. Fru kapten Key-
ser. Vad säger du om det? Kapten Christoffer
Keyser, du vet vem det är. Jo, han vet vem
du är, han tycker du ser så bra ut — nej, svart-
sjuk är jag inte, du måste följa med ut, vi bo
på Helvik — gör det, vad! Äsch, så nedrigt,
ska du resa i morgon? Nej vet du vad, Uni Isch!
Dagmar skrattade. Uni Isch, det var hennes
öknamn i skolan.
— Jo, jag har varit gift nu i snart två må-
nader. Pappa tyckte att det var lika gott det,
det var ju inte något hem hos oss mer, förstår
du . . . o så tråkigt, nu får du inte se mitt hem,
det är förtjusande må du tro och Christoffer^
ja han!
Uni gick och såg på henne. Vad hon var
stilig, dräkten var förstklassig, ända från klac-
ken på den franska lackkängan. Uni kände sig
som en riktig askunge. Klänningen som en sky,
vit och genombruten med svarta muscher och
sammetsskärp och en vit hatt med svarta ply-
mer och violetta rosor invid håret, Dagmars
vackra hår, som var som mahogny och vågigt
och alltid såg nytvättat ut. Hon var bara nitton
år, ett år äldre än Uni, men en riktig världs-
dam! Så som hon hälsade på ett par herrar
de mötte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
