Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
var hennes egen längtan, energi, hon själv. Han,
det var således något utanför detta.
— Om vi nu få barn, tar jag ifrån dig, då
jag älskar dem mer än mig själv, håller jag
mindre av dig för det, tror du?
Bitterheten steg upp i honom. Barn, ja, det
var ju åter ens eget jag.
—- Det kan jag omöjligt veta nu.
— Ser du, den där konstanstalten City, för
mig är det ju bara en övergång, förstår du.
Herregud, Kristian, vad kan man döma efter två
säsonger?
— Andra ingenting, naturligtvis. Men du
själv?
Uni såg framför sig. Anade han vad hon frå-
gat sig själv om så mången ensam stund.
Och det var mot hennes egen brännande ån-
gest hon svarade:
— Jag tror det, Kristian, fullt och fast tror
jag det. Det måste finnas förmåga, där det finns
en sådan vilja som min, en sådan kärlek, en
sådan trängtan — nu då jag prövat svårigheter-
na, nästan allt som kan ligga emot konsten i
yttre villkor och sådant. Jag har ändå mod och tro
och kärlek.
— Ja. — Jag tänker på vad du berättat om
Charlotte Hedels. Tror du någon har en sådan
j’—i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
