Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
henne i en myr i Nordmarken. Hon hade skjutit
sig. Kristian hade hindrat Uni från att gå och
se henne. Men på begravningen hade de varit. Det
var ohyggligt att se Ellen, hon grät så under-
ligt vilt, nästan utan ljud och så ibland med några
djupa, kvävda skrik. Uni hade inte kunnat säga
något åt henne — hon visste ju ingenting om
Ellen Hedels.
Kristian och hon hade suttit strax bakom Hed-
vig och hennes man. Hedvig grät stora klara
tårar som ett bedrövat barn och sjöng psalmerna
med gråtkvald stämma, högt och en aning falskt,
det lät så förtroendefullt, tyckte Uni. Det var
också Hedvig, som hade velat att de skulle
sjunga: »Härlig är jorden. . .» för att Charlotte
alltid hade tyckt att den psalmen var så vacker.
Hon hade inte varit mycket med Charlotte
sedan hon blev förlovad med Kristian igen. Fru
Hedels hade dött kort därefter —- på sätt och vis
hade Charlotte nog sörjt modern förfärligt. Men
Uni blev inte klok på henne, Charlotte kom bort
för henne liksom.
Då hon gift sig hade Charlotte varit ofantligt
rar, givit henne en massa av sina egna saker, sy-
bord och korgstol, blomsterbord, blommor och
tavlor och broderier och hjälpte henne att få det
så trevligt som möjligt. Hon hade sagt ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
