Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
_ Tom är ju full, sade Dyrssen skrattande
någonstans i närheten.
Hon stod utanför i det bleka mörkret, det var
ett skimmer i skogen som av en osynlig måne. j
En efter en försvunno de gula facklorna och de
gula ljusknippena från skidlyktorna borta bland
träden.
Edele gick alldeles framför Aagaard. De hade
blivit sist. De hade endast det svaga skenet från
molnen och snön, Aaagaard hade ingen lykta.
De hade kommit ut på åskanten. Han gled
fram till henne. Hon stod och såg framför sig.
En opalblå fullmåne slod hög och avlägsen
bakom himlens fina slöja. Hela den vita dalen
framför dem låg dränkt i det pärlfärgade ljuset,
som förtunnade allt till overkliga skuggor. Och
djupt nere från skuggriket steg en tupps galande
långt, långt borta, som fick svar på annat håll
och åter på ett annat ställe, där nere i måndiset.
Han tog om henne:
— Vi stå tillsammans nerför här, här är brant.
Hon kände att hennes hud var kall av vinter-
nattens friska kyla, men blodet flöt varmt och
hälsosamt oroligt under den. Han lade ett ögon-
blick en ung, vindkall kind mot hennes.
Nere i hyddan höllo de på att bädda. Karen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
