Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 DEN LYCKLIGA ÅLDERN
ne. Gud vet vad han trodde. Han gick tyst och
drog kälken och såg ner.
Hon måste rycka upp sig. Hon kunde ju ha
räknat ut att de skulle stöta i hop förr eller se-
nare. Det var ingenting att bli så vanvettigt rädd
för. Om hon bara vetat vad han tänkte, vad han
gjort. Vad han månne hade sagt åt Hildur Fjasre.
Hon satt och pratade med Dyrssen och Anne.
Och medan de berättade om kapellet böljade för-
lamningen så småningom vika.
Hon blev mjuk av tacksamheten över att ha
fått komma tillbaka till dem. Hon gjorde några
försynta frågor och Aune märkte att hon verk-
ligen förstod sig litet på det. Och då började de
båda ivrigt tala till henne.
Nu visste hon vad det var, som alltid utövat en
dragning’ på henne. De ägde nagot, som aldrig
kunde dras ned, en kysk kärlek till sitt arbete, de
hörde till dem, för vilka livet har ljusa, svala och
brådskande dagar. Därför kunde de leva som de
ville, för dem fanns det en mening med att vara
till.
Hon tänkte på allt vad Dyrssen berättat förr,
på skidfärder om eftermiddagarna i mars. Nar
de komrno ut ur skogen uppe på Sognsmarkerna
då den sista röda solglöden försvann och stjärna
efter stjärna tändes och det gick så snabbt på ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
