Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
DOM.
aja tjänade hos.en af socknens storbön-
der. Hon vär arbetsam, ärlig och
omtyckt som en duglig arbetsmänska,
fastän mången dref med henne för det hon var
godtrogen och enfaldig. ;
Någon skönhet var Maja inte. Den låga pan-
nan, de runda, röda kinderna, de små ögonen med
hvita ögonfransar, de tunna läpparna — allt bil-
dade ett helt i sitt slag, ett andligt fattigdomsbe-
vis. Men det godmodiga draget som alltid log i
detta ansikte talade om, att också Maja gömde
något af värde.
Lugnt och enformigt flöt hennes lif fram. Hon
arbetade i ladugården från tidigt till sent. Där
gick hon i sin korta, vippande halfyllekjol,.med
säckförklädet bundet om den lösa blusen och du-
ken virad om hufvudet, pratande med sina kor,
som om hon haft en hel hop mänskor omkring sig.
Allt emellan hördes från ladugården någon glad
melodi, fylld af lifslust och friskhet så falskt den
än sjöngs. Där låg lif och lust i Majas arbete. Det
var ett tack för lifvets gåfvor, omedvetet ur dju-
pet af en slumrande själ.
Maja visste intet om den yttre världen. Den
var henne också likgiltig. Hon lefde i lugn och
skötte sitt arbete och var nöjd med sin lott. —
Vid tjugu år fick Maja ett barn. — Ensam stod
hon i världen. — Skammen tyngde och mänskor-
nas hårda ord sleto flickans själ. Men Maja böjde
sig tyst och ödmjuk under sina likars dom, i tro
att den var rätt:
— Dunkla tankar drogo genom kvinnans hjär-
na. Där sväfvade svarta skuggor, hvilka i bjärta
konturer aftecknade sig mot en gyllenröd bak-
grund. Tankar i lifvéts röda färg och dödens
svarta kretsade om hvarandra och hennes eget
lifs grå dunkel omsvepte det obevekliga — —
Men innerst i hjärtedjupet var varmt och rikt.
Hon var mor och hon anade storheten i detta.
Den fattiga kvinnans otydliga syn på ett barns
helighet var lycka — och hon älskade den lilla
varelsen, som utgått ur hennes eget lif.
Men mänskorna sade att hon önskade barnet
döden och ville ta lifvet af det. Bittra tårar grät
57
Maja, framsprungna ur en helig känslas sår. Hän-
derna knöto sig i upprorskänslor. — Det bästa
inom kvinnan reste sig upp, men för henne fanns
intet försvar. — Hon tryckte det späda barnet
ömt mot sitt bröst. — Det var den ensamma kvin-
nans tröst; det var som ett tack till Gud på böjda
knän. Hon visste, att den dom som nu hvilade
öfver henne skulle falla också på barnet, blott det
blef vuxet — — — , Men de skulle samman kämpa
genom lifvet och samman lida — — Ensambhets-
tystnaden omslöt dessa två som lågo där i den
torftiga bädden. Den afbröts endast af barnets
skrik och af gumman som skötte Maja.
Pustande och bullersam steg Sjöblomskan in
och ställde ett matfat ifrån sig på bordet.
— Godda, ropade gumman utan att se på Maja
och började gnida med handen långsåt sidan.
— Här ska man springa styf och eländig och
passa på det lättfärdiga stycket. Voj, voj ändå.
Hon vände sig om, gjorde några grimaser fram-
kallade af smärtan och började gnida andra sidan.
— Nää så visst! Om man i mina unga dar sku
ha lefvat som denhär tidens kvinnfolk —! Jaa,
ja säjer int mer: —
Hon linkade omkring och började syssla, allt-
jämt våndande sig öfver värken. ;
— Gikten ä svår igen, sade Maja deltagande.
— Så ä den så. — Cumman gick fram till sän-
gen och tog upp barnet. Flickan skrek och gum-
man ryckte och svängde henne som ett trasbylte.
Maja såg på med oroliga blickar.
— Hon kan stöta flickan, Sjöblomskan, sade
Maja slutligen och satte sig till hälften upp.
— Såå! Den ä väl int af glas vet ja! Ja sku
krusa med en sån här unge. —
— Nej, nej men. — Maja lade sig ner igen med
en suck.
— Tacka vill ja, när ja va flicka — höll gum-
man på medan hon lindade barnet. — Nog va ja
så pass kvinna, att ja ingalunda sku tat mej te
narra pojkarna te galenskaper.
— Bevare mej!
Och så snöt hon sig ljudeligt i sin rödrutiga
näsduk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
