Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OCH HEMMA
bar den väl, men rågen gick illa, svältföddes af
sand och småsten. Då och då mötte han folk på
vägen. De sneglade elakt på honom och hvis-
kade: Full igen! Och hustrun och barnen! En
sådan karl!
Slutligen skrek en rödhårig dräng med väldiga
slägglika armar åt honom i det han hånlog:
Ja, ja hustrun din lär vara död nu, hon!
Det klack till i Jan, men han trodde att kar-
len skämtade. Men ju längre han kom, dess mer
steg en underlig oro upp inom honom, han piskade
på hästen och ryckte nervöst i tömmarna.
— Ja, ja, nu har man brådt när olyckan ha
vari framme! sade någon. - ;
Ändtligen dök gården upp. Stugan lyste röd
som vanligt, ett af barnen satt i fönstret och stir-
rade med ansiktet tätt tryckt mot rutan: Jan
lugnade sig redan något, men då såg han att ved-
backen var full af folk.
Hjärtat nästan stannade i bröstet på honom.
Å, Gud ändå hvad kunde ha händt. Det var väl
bara en dröm eller ett skämt. Han hoppade ur
kärran och sprang fram till gruppen, som stod.
ifrigt lyssnande till hvad en liten man i grå klä-
der och ämbetsmössa talade.
— Ja-a, så är det när folk super och far ogud-
aktigt tillväga. Och en” sådan bra hustru han
hade. Herren Gud kommer att se till henne i sin
nåd och ge henne en bra plats i sin himmel.
Det var länsman, han var läsare och Jan af-
skydde honom för hans gnällande röst och stän-
diga citat ur bibeln.
När Jan kom fram, vek hopen undan, läm-
nande honom en väg öppen till brunnen, där det
ohyggliga måste finnas. Jan gick framåt och
han såg hur ögon logo skadegladt och munnar
drogos i hånfulla veck, ty nu fick syndaren sitt
straff.
Hvilken gräslig syn! På backen låg käringen
utsträckt som en strypt höna med det lilla hufvu-
det på den långa, magra halsen och magen liksom
svullen under lapptäcket, man till hälften kastat
öfver henne. Ögonlocken hängde öfver de in-
sjunkna ögonen, och tänderna grinade mellan
tunna läppar. Bredvid låg en af ungarna, liten
och svältfödd med linhåret oredigt om hufvudet
och benen vridna som i kramp. Fingrarna spär-
rade ut på” ett ohyggligt sätt och munnen hade
vridits, så att underläppen blottade tänderna. Jan
skrek till, ett bölande, som när en tjur håller på
att brinna inne iladugården. Så rusade han -bort
därifrån med händerna för ögonen. Nu förstod
han hviskningarna på vägen. Hon hade sökt rädda
barnet, som fallit i brunnen, och hade därvid äf-
ven själf fallit i och drunknat.
Jan sprang, så mycket han förmådde, kastade
sig upp i kärran, piskade på hästen och flög nä-
stan i sken utåt vägen — — —
Följande natt kom Jan hemåt, han var stup-
> full, kom knappt ihåg dagens ohyggliga händelse.
Nu körde han hårdt, svor och sjöng, som han al-
drig brukade. Ibland såg han som i en skymt kä-
ringens hvita anlete med dödsgrinet på läpparna.
"Då blef han rädd, slog kring sig med pisken och
78
skrek: bort din satan, bort! Däremellan grät han
åter öfver sin ensamhet. Hästen var alldeles
svettig och flåsade. Plötsligt snubblade den och
föll, så att ena fimmelstången bräcktes och så låg
den på vägen i månskenet, hvit och stilla, med
det svarta, döda ögat stirrande mot himlen. Kär-
ran stjälpte och Jan föll i diket, men var uppe
om ett ögonblick, spände ur hästen med fumliga,
darrande händer och smekte den öfver den våta
huden.
— Ja Snabben, stig upp, stig upp, vännen min,
gumman väntar — Bort din satan, bort!
slog ikring sig, grät och bad och föll slutligen ned
mot marken med ansiktet doldt i hästens man och
kroppen skakande af gråt. Den aftog småningom,
ruset lättade, och nu såg han åter alltför
sig, scenen på vedbacken. Nu först skulle ensam-
heten komma. Barnen finge väl nog ej stanna
hos en drinkare som han! När han kom hem,
skulle stugan vara mörk, ingen skulle möta ho-
nom, han skulle inte höra käringens pipiga röst.
Erdast klockan skulle slå sina slag i det tomma
rummet, och mörkret skulle skratta tyst och un-
dertryckt kring honom. Och om natten skulle
hon komma till horom, hon med det magra, smala
fågelansiktet och kutryggen och hon skulle stryka
honom öfver ansiktet med sin våta, kalla hand
och skratta. Huul!
Jan såg upp. Hans öga mötte hästens. Det
stirrade tomt och svart, dödt och liksom blot-
tande för honom en svart afgrund, som gick ned i
jordens innandömen. Han kände hur skräcken
Han
EE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
