Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o VI. 15 juli 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
USP ;O/CIE SEE M:MSA
STRID MED EN JÄTTEGORILLA.
en framstående amerikanske vetenskaps-
D mannen professor R. L. Garner, som till-
bringat tjugutvå år i Afrikas djungler,
sysselsatt med att studera chimpansernas och
gorillornas lif och »språk», hvilket senare han
upptecknat i ord och ljud, har för en tidning
skildrat en strid på lif och död med den största
gorilla, han någonsin träffat på:
»Mina ögon uppfångade» — berättar pro-
fessorn -—- »en skymt af något mörkt föremål
som dök upp bakom en trädstam, och nästan
i samma ögonblick hördes ett vrålande, som
tycktes -sätta marken i gungning under våra
fötter. Vid närmare påseende befanns det, att
det mörka föremålet var en jättestor gorilla —
öfver 7 fot lång och af väldig groflek. När hon
kom fram bakom trädet, reste hon sig i upp-
rätt ställning, munnen stod öppen och bakom
de slappa läpparna kunde man se de ohyggliga
rofdjurständerna. Den högra handen höll go-
rillan upplyft öfver hufvudet, medan den vän-
stra vilade mot höften. Hvarje hårstrå på dess
kropp tycktes stå rätt ut från huden, under
det håret på dess hufvud omväxlande reste sig
och lade sig med otrolig hastighet.
Till synes medveten om sin öfverlägsna
styrka och fullkomligt säker på sina förmenta
offer, kom odjuret emot oss med fasta, om än
något försiktiga steg. Samtidigt utstötte det
det mest ohyggliga vrålande jag någonsin hört
komma från någon lefvande varelses lungor.
Hela denna förening af gestalt, rörelse och ljud
bildade den mest fantastiska och gräsliga scen
jag någonsin bevittnat. Då gorillan närmade
sig, tycktes vrålandet tilltaga i styrka, och steg
till en så genomträngande höjd, att hvarje blad
och gren i skogen omkring oss tycktes vibrera
därvid.
Det jättestora djuret kom, som sagdt, icke
rusande mot oss med ’ ursinniga språng, utan
med fasta, beslutsamma steg tillryggalade go-
rillan det korta afståndet af sex eller sju alnar,
som låg mellan oss. Tydligen var det dess
afsikt att utdela ett dödande slag med den väl-
diga, upplyfta handen. Under de korta minu-
ter, som förflöto, medan afståndet mellan oss
86
minskades, insåg jag till fullo det farliga i si-
tuationen, icke darrande af fruktan, utan med
den lugna öfvertygelsen, att ett lif måste offras
i denna strid, ty det var tydligt, att ingen af
de stridande i detta ögonblick tänkte på att
taga till flykten. Eftersom min infödde jägare
befann sig mitt i skottlinjen mellan gorillan
och mig var det fara värdt, att jag skulle
kunna skada negern vid ett försök att afvärja
anfallet, men då jag på samma gång var med-
veten om det öde, som väntade honom, om go-
rillans väldiga näfve nådde honom, återstod
intet annat än att handla så snabbt som möjligt.
Då jag väl kände till, hur opålitligt ett flint-
låsgevär är, väntade jag mig ej något af ne-
gern, i den händelse han tänkte skjuta, utan
ropade till honom att gå ur vägen och förde
samtidigt mitt gevär upp mot axeln. Men i
samma ögonblick kom en blixt från jägarens
bössa, åtföljd af ett tjockt rökmoln och en skarp
knall. Därefter såg jag odjuret vackla och föra
hufvudet bakåt, tills dess ansikte var vändt
mot himlen, då det hastigt lade båda händerna
öfver det gapande såret, hvarur blodet ymnigt
flöt. Gorillan utstötte en lång, djup suck, som
öfvergick i ett doft vrålande, därpå vände hon
sig om, som om hon ämnade taga till flykten,
men föll därvid till marken och blef liggande
på sin vänstra sida. Då hon föll, vände hon
sida djupa, mörka ögon mot oss med en sna-
rare vädjande än förebrående och trotsig blick.
Två gånger lyfte hon hufvudet och försökte
resa sig upp, men hennes krafter voro slut.
Därefter följde ett sista flämtande andetag, och
djungelns konung var död.
Hvilken skada att nödgas döda ett så vac-
kert exemplar af ett så sällsynt släkte, äfven
om det ej är besläktat med menniskan, och
detta till på köpet på dess eget område, där
mänskliga varelser äro inkräktare och främlin-
gar! Under mina forskningar har jag aldrig
någonsin sett något annat djur dö på ett så
mänskligt och gripande sätt som denna apa.
Och om det ej varit till själfförsvar, som fallet
ju denna gång var, skulle jag aldrig hafva ve-
lat vara delaktig i dess undergång.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
