Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTI H
HEMMA
ETT HÖSTMINNE.
in blick famnar vidderna.
Klar och kylig är höstdagen. Det
är i slutet af september. Från en moln-
fri azurblå himmel bestrålar solen skarpt de flacka
tallmyrarna vid en af inländets älfvar. De oöf-
verskådliga kärren hafva under sommarens lopp
gästats af våra största vadarefåglar, tranorna.
Martallen, dvärgbjörken och tranbärsriset hafva
sett en ny generation af dessa ståtliga fåglar upp-
Tranan är en typisk representant för kär-
rets "fauna. De oåtkomliga tufvorna, belägna
midt i kärrets djupaste gungflyn, utgöra tranor-
nas häckplatser, lokaler, som ingen människa
utan farå för lifvet kan beträda. TLyckligt är att
tranan, våra flackmossars prydnad, tack vare
den från vår synpunkt ogästvänliga karaktären
hos dess hem, är i besittning af ett utmärkt na-
turligt skydd. Hvilken storslagen naturbild är
det ej att se en flock tranor, hvilka med afmätta
säkra steg promenera på hvitmossans mjuka bädd.
Gömd under en tät martall kan du betrakta det
fängslande skådespelet i timmar utan att tröttna
därvid. ”Träder du fram, ljuder en kraftig upp-
brottssignal från flockens anförare, en gammal
trana och efter några lätta språng hafva samtliga
fåglar höjt sig från marken. Tranan, ödemarkens
son, har ingenting gemensamt” med rofdjuret
människan. ” Han anar faran i tid och
sin tillflykt till de regioner, där han känner sig
säker och ej behöfver frukta ditt ovälkomna
besök.
Hvar ären I nu, vildmarkens gråklädda pio-
niärer? Jag lyssnar, — en aflägsen, vemodig
trumpetsignal når mitt öra. Spejande låter jag
blicken glida upp mot det azurblå hvalfvet, upp
mot solen. Ljuset bländar mig, — jag ser en-
dast dagens strålande stjärna i den blå etern.
Åter höres signalen vemodig, — kallande. En
känsla af beklämning griper mig, — sommaren
är slut ty tranorna sjunga sin afskedssång till
födelsebygden. Jag skärper blicken, — högt
ofvanför oss jordbundne sväfvar i majestätisk
flykt en flock tranor, kallande sina anförvandter
till uppbrott. Färden gäller södern, — landet,
där vinterns välde ej existerar, — — I friborne
växa.
tager
165
storslagna luftens behärskare, jag sänder Eder
min hälsning — — —!
Reminiscenser från flydda dagar träda för
min syn.
En dag på försommaren för många år sedan
kom till mitt hem en torpare, som för en ringa
penning utbjöd en ung trana. »Kurki», till hvil-
ket namn kärrets, från sin kärleksfulla moder
hortröfvade unga medborgare döptes, blef min
käraste egendom. Redan länge hade jag önskat
att ega en trana då du »Kurki» blef min. På allt
sätt försökte jag undfägna dig. Jag gaf dig dagg-
maskar samt grönlingar, som jag fiskade i forsen
och hvilka du med välbehag lät glida ned för din
långa hals. Till synes mådde du bra och trifdes
utmärkt men för att säkerställa mig om ditt ange-
näma sällskap, lät jag klippa din ena vinge. Det
kunde ju händt att vildmarken kallat dig till-
baka: Nu fick du .i stället nöja dig med att pro-
menera i trädgården, hvars godsaker du lät dig
väl smaka. Gladlynt var du och aldrig visade du
dig uppretad ty om så varit, hade du nog visat,
hvartill din långa starka näbb duger.
Sommaren följdes af höst. Nu ljödo åter dina
stamfränders afskedsrop. Du lyssnade med spän-
ning. Sorg och längtan tyckte jag mig kunna
läsa i din blick, då du tiktade den mot azurn och
lät ditt vemodiga vildmarksrop ljuda, — ett svar
och en hälsning till fåglarna i rymden, där kan-
hända din kärleksfulla moder och syster äfven
befunno sig. Förgäfves försökte du att med din
stympade vinge höja dig från marken. Nu för-
stod jag dina känslor; intet hade varit dig kärare
än den gyllene friheten, — friheten att buren af
starka vingar segla genom lufthafvet, bort till
den soliga södern tillsamman med dem, som helt
förstodo dig. Jag begret ditt öde, — jag begret
din bortgång, som var en följd af vår ogästvän-
liga vinter, hvars mödor och svårigheter du ej
hade kunnat genomlefva. Alltid då jag hör dina
stamförvandters afskedsrop, framkallas din bild
för min syn. Vemodigt men kärt är mig minnet
som talar om dig, hvars lif slöts i fångenskap.
Huru gärna hade jag ej uppfyllt din högsta önskan,
den önskan som ljöd om frihet. R. Lun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
