Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE-OCIE HEMMA
ej beräknat att en spjufver bland passagerarna
läste öfver hans axel och knyckte det fullskrifna
pappret, med hvilken han jublade ut på däcket
till de andra passagerarna. Här fanns skriftligt
på att mr Smith alls icke var född efter utsago
. den 31 -augusti utan i november. Festen gick
om intet, och mr S. hängde läpp som en straffad
skolpojke.
Senare kröp det fram att han vanligen firade sin
födelsedag hvarje gång han reste öfver Atlanten.
Dagarna gick sin gilla gång i dådlös ro och
hvila. Hvalarna sprutade ute på oceanen, eller
vältrade fram i hundratal korsande Stockholms
stråt i österväg. Solen värmde och nätterna kylde.
Lugnet tröttade dock icke, tack vare väl vald
lektyr. Maten var det enda som störde, ty den
var mer än lofligt riklig å denna svenska ångare.
Den som vant sig vid det amerikanska köket,
dess halfkokta rätter och underhaltiga »side-dishes»,
den förstod nog att uppskatta det svenska köket
ombord. Men då rätternas mångfald steg öfver
8 å 10, och tiden för måltidernas inmundigande
till mellan en å två timmar, då revolterade ens
sinne mot slikt ödslande med tid och energi.
Tvänne som smorde kråset i ädel täflan var mr.
S. och «socialistagitatorn».
Dock erbjöd vistelsen ombord allvarligare ting
än ätande damer - och herrar. En tidig morgon
mötte min blick den svenska flaggan hissad å half
stång. Det var en yngling, som aflidit ombord,
en fattig arbetare, som sökt att hinna hem för
att bäddas i fosterjord.
och nu fick han en vackrare graf än annars:
Atlantens klara i solen strålande böljeslätt slog
samman öfver hans segeldukskista. Aldrig har
jag besvittnat en begrafning så andaktsfullt hög-
tidlig som denna. Morgongryningen blekte himlen,
dager kämpade sig fram, och just medan kistan
sjönk mot djupet brann det till i öster, solen gick
upp och lyste i blod och guld öfver hafvet. Orkes-
terns toner tystnade, dog bort under det oändliga
hvalfvet.
Men framåt gick färden igen. Närmare Europa
och kriget. Vi hade allaredan nått krigsrayonen,
ty på våra sidor lyste namnet i parmeterhöga
eldbokstäfver, aktermasten bar en bländande stark
elektrisk sol som bestrålade duken i blått och
guld, Sverges flagga.
Men soten tog hans lif,
En stilla natt steg engelsmännen ombord. Gevä-
ren klirrade då de i mörkret hissades upp längs
Stockholms sida, blindlyktorna lyste, och korta
eldsignaler växlades. Annars var allt tyst. För-
siktigt och hemlighetsfullt — ett stänk af sjöröf-
varromantik midt i hvardagslugnet. Men med en j
allvarlig bitter bismak af våld och ofrihet.
Kirkwall hette hamnen dit vi fördes. En här-
lig näjd, där man fick en aning om Scotlands:
kupiga kullar och särägna landskap. Ej ett träd
växte å dessa öar, allenast å ett ställe syntes några
lågväxta dungar af busk-träd, förkrympta och dvärg-
artade.
Tyvärr var det förbjudet att gå i land, Men
posten knöt oss samman med den öfriga världen,
och det kändes skönt för ögat att hvila vid land
med vågiga konturer, ett säkrare fäste än hafs-
sjöarnas växlande former. Kamraterna — ett tjugu-
tal ångare i samma hamn — dåsade likt vi i dygn-
lång sysslolöshet, tills slutligen budet kom med
rätt att bege sig ut — hem öfver Nordsjön. Då
väcktes dansglädjen på nytt — och maten angreps
af de läckergommar med nya och uthvilade krafter.
Nordsjön hven något bister, men var ej alltför
aggressiv mot den stadiga Stockholm. Stolt gled
vi efter 40 timmars färd in till Göteborgs Majorna,
hälsade af tjutande, hurrande svenska ungar, och
göteborgare i hundratal.
Återstoden af resan är en annan historia, som
handlar om Norrlands väldiga vidder och sjun-
gande älfvar, om norrskensnatt vid ankomsten
till Haparanda; om Finlands torftiga, karga land-
skap, som ej blir gladare, om också mer idylliskt
ju längre söderut man når. Ens hemlands natur,
där inga lysande vidder vidgas, men där det
tigande, inbundet kärfva tyckes i släkt med den
verkliga /folk-karaktären, fåmäld men med en blick,
som bär tro och kraft i djupet.
Men — de tankarna: brast inför en veckas
hemmavaro. Här var ju jobberiets förlofvade land,
fräckheten, hutlösheten gick dyrklädd och gula-
sehade i folkets nöd. En vidrig affärsanda flore-
rade, tusenfaldt värre än det värsta Amerika-svind-
leri. E
i Allan Wallenius.
Vinet är stillsamt i tunnan, men oroligt i männi-
skan.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
