Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer. December 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTE OC HE MMA
Men jag hade lutat mig framåt och betraktade
henne, och kunde icke vända blicken från hen-
nes kära ansikte. Det var så blekt och stilla; och
solstrålarna gledo öfver henne och omsvepte hen-
nes fina, späda gestalt. ..
Då steg den våldsamt upp i mitt bröst, all
den kärlek, jag hyste för henne. En oändlig öm-
het fyllde min själ, en brinnande önskan, att få
göra henne något godt och kärt, att få visa henne,
huru mycket jag höll af henne. Jag tyckte, jag
borde omfamna henne. Men jag vågade icke
göra. det... En öfvermäktig känsla dallrade i
mitt inre, — och jag lyfte handen, för att smeka
henne...
Hade jag gjort det för plötsligt, för raskt? Jag
vet det icke. Men Raja förskräcktes. Hon ryckte
till och sprang upp, så att den lille gossen gled
ned från hennes knä.
Skrikande uppvaknade barnet. Då var ock
modern genast där och frågade bestört, hvad
som skett? — Och Raja sade gråtande: »Pojken
ville slå mig —
Jag var som bedöfvad. Ännu förstod jag inte
alls, hvad som hände omkring mig. Då hörde
jag från fönstret ofvanför min moders röst: »Du
stygga barn, hvad har du gjort? Kom genast hit!»
Jag gick. — Min mor var mycket ond på mig.
Hon bannade mig och föreställde mig, huru den
lille kunnat taga skada vid fallet. Och hon till-
lade ännu, huru fult det var af en gosse, att slå
en svag, liten flicka. Hon ville veta, hvad Raja
då hade gjort mig. Men jag teg. Inför en sådan
beskyllning föreföll det mig alldeles omöjligt,
att tala om min känsla, att säga, huru mycket
jag tyckte om henne. I mitt bröst stredo sårad
stolthet och bitter smärta; och jag kände i den
stunden, som hade något djupt i mitt inre blifvit
krossadt . . .
Hvad därefter hände! Jag påminner mig det
svårligen. Det började regna, och det dröjde
flera dagar. Jag gick icke mera ned på gården.
Jag var rädd för att återse Raja. Hon var ju
inte heller ute i det fula vädret. — Och då, en
dag flyttade de bort.
— Det regnade ännu, och det var en mörk,
dyster eftermiddag. Jag stod vid fönstret i barn-
kammaren och blickade ned på den våta, skum-
ma gården, och såg, huru deras möbel lastades
på vagnen. Ett par sängar och stolar, ett skåp
och en gamtnal, läderbeklädd soffa såg jag; och
kusken bredde öfver det hela ett stort grått tyg.
Och så för vagnen långsamt och vacklande bort
. Det blef allt mörkare. Men jag stannade och
tittade ned, ty jag visste ju, att de ännu icke voro
borta. — Äntligen öppnades dörren mittemot.
Föräldrarna trädde ut. Modern höll den yngste
på armen. Bakom henne gick Raja, vid hvar-
dera handen ledde hon en liten bror. Jag kunde
icke igenkänna hennes ansikte i mörkret. Jag
såg endast en liten flicka med en hvit duk på huf-
vudet. Och jag visste, att det var hon ... I nä-
sta ögonblick var jag därnere. Orörlig stod jag
bredvid husknuten, tryckte mig fast mot väggen
och väntade, att de skulle komma förbi. Genast
därefter kommo de. Alldeles nära framför mina
ögon skimrade den hvita duken på Raja’s huf-
vud .... Brännande smärta glödde i mig, - Jag
ville ropa hennes namn, fatta henne och hålla
henne kvar, — men intet ljud kom öfver mina
läppar . ... och. så försvunno de i mörkret: Jag
hörde blott, huru porten slog igen efter dem. —
Då smög jag mig tillbaka i mitt rum, darrande
af kyla och genomvåt. Jag kastade mig ned på
mattan vid min säng och grät och snyftade hjärt-
slitande, såsom jag aldrig ännu gråtit.
Mer än tjugu år har förgått sedan den där af-
tonen. Jag har aldrig återsett Raja. Och jag
har blott sällan tänkt på henne under tidens lopp.
Då jag blef äldre och växte upp, fanns det så
många flickor och kvinnor, på hvilka jag tänkte.
Och den lilla svartlockiga judinnans bild förblek-
nade. — Endast ibland minnes jag henne, dessa
mörka, djupa ögon och detta ljusa, soliga skratt.
Då ser jag åter allt lifligt inför mig, denna frid-
fulla, sköna sommar...
Kära, lilla Raja! Hvar är hon? Huru må det
ha gått henne under de många åren! — Eller har
lifvet sönderbrutit henne? Hon hvar så mjuk
ockefil si.
När jag är ensam och allena under stilla, mörka
kvällar, och när det regnar ute, såsom i dag, —
då lyssnar jag till dropparnas dofva fall, — och
då måste jag likväl erinra mig henne och den
stunden, när hon gick bort. Då förefaller det
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
