Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru och efter hvilken plan bygger snäckan sitt skal?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’-. 126
På det ställe af ryggen, med hvilket skalsnäckorna äro
fastväxta vid skalets axel eller spindelpejare, finnes
under den likt trädbark ojemna, men mjuka huden hos
vår rödbruna stora vägsnäckä, Arion fuscus, en liten
samling af kalkkorn. Kalken, som dessa djur upptaga
tillika med deras näring af växtämnen, och som andra
snäckor förståndigt använda till uppbyggande af sina
hus, blifver af sniglarne sannolikt till allrastörsta
, delen åter afsöndrad och blott till en ringa del
aflagrad på nyss angifna plats, der den på sätt
och vis kan anses som en första utgångspunkt eller
antydning till ett skal.
Ett steg till vidare utveckling finna vi t. e*,
hos den förut nämnda lilla grå ,. åkersnigeln, Limax
agrestis. Den, jemte några andra sniglar, haf på samma
ställe dold under huden en liten skifva, liknande
nageln på ett finger (fig. 1). Här visar sig således
ett första försök att gifva form åt kalkmassan, ehuru
det endast stannar vid ett blygt försök, med hvilket
konstnären, så att säga, ännu icke vågar sig fram i
dagsljuset. Det må här anmärkas, att denna kalkskifva
hos slägtet Limax gifver ett ögonskenligt exempel
derpå, att äfven inom den lefvande djurkroppen rent
mekaniska kristallisationsprocesser förekomma. Om
man öppnar ett ännu icke fullt utväxt djur af detta
slag och uttager den ännu ofulländade kalkskifvan samt
betraktar henne under mikroskopet, så finner man, att
hon består af en utvändigt gulaktig benartad hinna,
på hvars inre eller undre sida kalken först börjar
anskjuta i platta kristaller, hvarmed fortsattes till
hela skifvans kalklager blifvit färdigt.
Då jag i hela detta meddelande ämnar inskränka
mig till hvad, som mina läsare sjelfva kunna i sin
omgifning iakttaga, måste jag nu öfverspringa ett
vidare utvecklingssteg och blott helt kort omnämna,
att det i Frankrike och andra mer sydliga länder,
likväl äfven i England, lefver ett snäckslägte,
benämndt Testacella, hos hvilket denna kalkskifva har
sin plats utanpå djuret, nämligen vid dess yttersta
bakända, ehuru det ännu icke på långt när tjenar till
bostad, ännu icke ens så mycket - som våra moderna
fruntimmershattar tjena till hufvudbonad.
Vid Testacella’ns lilla kalkskal kan man icke
undertrycka den tanken, att naturen dermed endast
har velat framvisa en öfver-
gångsform till bättre försök i skalbyggnadsväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
