Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vild skog och skogsplantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
löfskogen, ja granen söndrar sig från tallen, boken
från eken. Åtminstone är detta vanligen händelsen
med de skogar, som uppträda i bergstrakterna. I det
fruktbara låglandet försvinner ofta denna kyliga
sträfvan efter afsöndring, och vi fä derigenom,
i motsats till de nyss nämnda rena tall- eller
granskogarne, våra lågtrakters vackra blandade
löfskogar.
Ängen visar oss bilden af en älsklig motsägelse,
nämligen sammanhållningen mellan lika bröder, gräsen,
och dessas vänliga patronat mot vänner, ängsörterna,
hvilka vi icke anträffa annorstädes än i ängsgräsens
grönskande sköte, och af hvilka de vältkunniga bland
mina läsare och läsarinnor säkert kunna uppräkna en
hel mängd.
Ofta gör vår egennytta intrång i växternas fria
val af sällskap, och vi använda alla det nyare
jordbrukets hjelpmedel för att ur våra sädesfält
hålla vissa växter borta, hvilka af naturen synas
hafva ett behof att söka sädesslagens sällskap, ja
beskydd. Hatade ogräs blifva dervid äfven de tre
af skalderna besjungna blommorna, ’den blå Cyan’
eller blåklinten, klätten * och åkervallmon, hvilkas
rättighet till ett hem på åkern skörde-qvinnan likväl
till slut erkänner, då hon på sin räfsa framför
sädeslasset bär skördekransen, i hvilken hon inflätat
dessa tre blommor mellan de bleka axen.
Skogen låter det, som änjfen visar i smått, i många
gradationer uppstiga till det stora. Jag vågar här
åberopa alla skogsvänners iakttagelser - och hvem
är det väl, som icke är en skogens vän? Alla känna
vi de olika graderna i skogarnes gästvänlighet. Den
tätsKuggiga granskogen tillstädjer endast mossornas
täcka skara ett läger vid sina stammars fot,
hvaremot ekskogen under sina vidt utbredda grenar
lemnar plats åt en hel armé af buskar och örter,
bokskogen åter, som tillochmed öfverträffar barrskogen
i sjelfbelåtenhet, tål under sig nästan alldeles inga
skogsörter, ty han betäcker marken till fotshöjd med
sina blads nästan aldrig förmultnande lik.
Om således äfven skogen är ett i sig sjelf klart och
för ingen tvetydigt begrepp, så utesluter han likväl
icke mångfald i sin karakter. Ja, denna mångfald är
så stor, att den på de
* Agrotiewma Githago L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
