Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vild skog och skogsplantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
finner sig i jemnbredd med vetenskaper, hvilka man
förr stälde högt öfver henne.
Visserligen tager den praktiska delen af
forstvetenskapen, skogshushållningen, i sina
arbeten och åtgöranden ännu ingen särskild hänsyn
till denna högsta sida af skogens betydelse, ty
hennes första och sista mål utgöres alltjemnt af
den möjligast rika vedafkastning under omtänksam
omsorg, att en dylik äfven må tillförsäkras
kommande tider. Men dervid medföljer äfven af sig
sjelf hvad som öfirerhufvud kan vinnas för skogens
ifrågavarande vigtiga inverkan på klimatet,
ty den skog, som för vedens skull uppdrifvits till
högsta möjliga lifskraft och utveckling, är på samma
gång egnad att lösa denna sin största uppgift. Jag
vågar hoppas, att redan efter dessa korta antydningar
ingen skogens vän längre skall med skygg
tvekan tänka på den planterade skogen, och att
forstvetenskapen icke längre för någon skall synas
vara ett ingrepp i hatts poetiska besittningsrätt. Här
måste vi begagna tillfället att upptaga och berigtiga
en gammal villfarelse, som ännu är temligen
allmänt utbredd. Många tro nämligen, att Tysklands
stora skogsmarker utgöra en arfslott efter de gamle
Teutonerne, och att de utan vidare åtgörande växt upp
af sig sjelfva. Sådana arfslotter, äkta urskogar,
finnas numera inom Tyskland endast i mycket ringa
antal. Till och med ganska gamla och vidsträckta
skogsområden kunna dels genom urkunder, dels
genom vissa kännemärken, bevisas vara skapelser
af forstmäns hand, ehuru spåren deraf slutligen
fullkomligt utplånats för den i dylikt obevandrades
blick, hvilket just för skogsvännen måste vara
ganska kärt. Denna villfarelse sammanhänger
med en annan, som yfves i form af ett lyckligtvis
icke allestädes gängse talesätt: ’der intet växer,
der växer ved’. Denna grundfalska floskel är ett
hån mot forstvetenskapen och förklarar i viss grad
skogen för en nödfallsutväg i stället för åkerbruk.
Erfarenheten har dock visat, att ’der intet växer’,
d. v. s. på ytterst ofruktbara ställen, det
merendels till slut lättare lyckas att idka ett
dåligt jordbruk, än att göra dylika platser tjenliga
för trädodling. Då det i allmänhet råder stor
obekantskap med forstmannens yrke, torde det
också förefalla mången otroligt, att tillochmed
en jordmån, som icke tyckes vara alltför ofruktbar,
stundom lägger oövervinneliga svårigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
