Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet sandkorns irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om den gröna alp, på hvilken vår lille vandringsman
nu ligger begrafven i stenramlets massor, redan var
en fri schweitzisk medborgares dyrbara egendom, hvars
sammetsgrönska han med outsäglig möda åter plägade
framlocka, eller om vid detta tillfälle odlingen
genom menniskohand här ännu hvilade i framtidens
sköte – det lemna vi derhän; men vi vilja härvid
blott icke förgäta, att den sand, som vi nu strö
öfver den nyss skrifna sidan, utgör slutprodukten af
ett kanske mångtusenårigt lefnadslopp af samma sla£,
som det vi skildra.
Ännu var den lille hjelten i vår lilla historia
icke befriad. Men temligen nära befrielsens port
står han, ty det väldiga trycket af stenar och grus,
som för hvarje år tätare sammanpackas af vårfloden,
har redan krossat gneisstycket, hvari han hvilar, och
knappt så stort som en hasselnöt är numera det stycke,
som hänger vid honom eller som han hänger vid.
Men nu kommer befrielsens dag. Ett nytt oväder
utgjuter sina omätliga regnmassor i samma bäckfåra,
ur hvilken gruset förra gången dånade ned åt
dalen. Vattenmassorna bryta nu fram öfver gruset,
genomtränga det likt en vårt innersta upprörande
fasansfull underrättelse och sätta den tröga massan
i rörelse. Vår lilla stenskärfva, som i åratal legat
trygg i skyddet af sina större grannar, utsättes
nu för en fruktansvärd trängsel från alla sidor. De
stötar och den påtryckning, som nu här i tusentals
rigtningar och på tusentals sätt ega rum, skulle
man kunna kalla för en, om ock öfverdrifven bild
af den menskliga samlefnaden. En tung sten förlorar
sitt jemnvigtsläge och skrider fram öfver det lilla
gneisstycket, de fina glimmerbladen deri lossna
från hvarandra, så att den rundade qvartssmulan,
i storlek jemförlig med ett viekerfrö, för första
gången blifver fri från främmande påhäng. Hon känner
sig öfverspolad af forsande vatten, som likt ett i
tusen grenar deladt ådernät genomsköljer den väldiga
grusmassan och ur dess fogar framrycker allt, som är
tillräckligt litet och lätt.
Likasom den enskilde personen låter sig viljelöst
ryckas med af den skådelystna folkhopen genom de
öfverfylda gatorna ända till dess han vid porten,
som utgör målet för skadelusten, förmår lösgöra
sig ur menniskomassan, hvilken här delar sig, så
känner sig äfven qvartskornet till slut i det fria och skrider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
