Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet sandkorns irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likasom en gång förr brusar sunnanvinden fram öfver
alpernas mur och förer med sig moln, som utgjuta
omätliga regnmassor öfver glaciererna, ur hvilka
Rhens oräknade källor uppspringa. Med regnvattnet
och de oupphörligt växande glacierbäckarne förenar
sig det från alla snöbergen nedströmmande vattnet,
som bildats genom snöns smältning. Nedåt, nedåt till
dalen lyder lösen för alla de otaliga rännilar,
hvilka på längre eller kortare vägar sträfva fram
emot Rhen. Och ingen ström i Europa kan berömma sig
af att inom en jemförelsevis så liten rymd hafva ett
så tusenfaldigt fördeladt källområde, som Rhen.
Det förgår någon tid, inijan de från tusen dalvinklar
kommande upproriska massorna hafva förenat sig. Nu
välta de sig framåt i Rhenflodens bädd, och med
hvarje sekund stiger flodens sjudande yta allt högre
öfver sina bräddar, och strömmen rycker med sig allt,
som icke förmår motstå hans växande kraft. Härunder
sjunker äfven tegelstenen i den frambrusandes famn
och ryckes med oemotståndlig kraft fram mot det
närbelägna Rhenfallet. För andra gången måste nu
sandkornet, fastkedjadt vid en större massa, våga
det djerfva språnget, och på andra sidan om den höga
klipptröskeln störtar den sjudande hvirfveln stenen
jemte tusen andra in i sin förstörande ringdans samt
skjuter honom sedan långsamt framåt på den lugna
bottnen, tilldess grannkällorna efter en lång omväg
genom Aarfloden äfven komma med och hjelpa till att
befordra transporten.
Vår lille vandringsmans oroliga lefnadshälft är nu
förbi. Makligt och stadigt känner han sig – ingen kan
säga huru långt för hvarje år – stötas framåt. Han har
visserligen alltid följt sin lefnads bestämmelse, och
deri är han oss menniskor lik; men den, som härefter
ined blicken kunde följa hans enformiga bana, den
skulle nödgas kalla hans lif ett långsamt, innehålls- och
medvetslöst hänslumrande mot det sista målet,
upplösningen. Och likväl har det lilla sandkornet ännu
en lång tid att lefva. Det är längesedan befriadt
från sitt i elden slutna förbund med simpel lera
och ligger – alpernas högborne son – i sällskap med
otaliga millioner jemnbördige än djupt på flodens
botten, än på den solvarma strandbrädden. Så kastar
ju lifvet menniskor så väl som sandkorn upp och ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
