Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par små äfventyr på en naturforskareresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.’ *’^.J??tT’??% *^J^^V-V>*^ V*V#£
.ÄfÄaa^1-^v..vÄ-:AV "^-i-,«?.;’.i->’.^^
* ." .vV-"-^: /-v *: V ^ *’.?.".’^/r-’.-’)* ’
^^’’"’"’’"^Hij^
;274 < . ."
’ -
sträcka, som ännu skiljer honom från den löftesrika
bergstrakten, likasom en otålig läsarinna gör med
företalet, som tränger sig emellan henne och första
sidan i en roman på modet.
I detta läge befann jag mig om morgonen den 3
Okt. 1835. Fulla 23 * år hafva sedan dess förflutit,
och likvälstår hågkomsten af den dagen ännu lefvande
för min själ, och mera, än i min sorgfälligt förvarade
dagbok, står derom skrifvet i mitt minne.
Från Klagenfurt, det alprika Kärnthens vackra
hufvudstad, hade en ’Steyrer Wagerl1 fört mig och
min vän Kokeil öfver de -sin höstliga-skrud iklädda
fålten, på det vi desto hastigare måtte uppnå
den framför oss uppstigande kedjan af gränsbergen
mellan Kärnthen och Krain. Från Unterbergen, der vi
skiljdes från vagnen, hade vi i hällande regn vandrat
upp till Deutsch-Peter, ett vid pass 2000 fot högt
beläget herberge, der vi tillbragte natten. Härmed
slutade det temligen långtrådiga och vattenaktiga
företalet. Följande morgon skulle texten börja -
och huru skön var han icke!
Förhoppningsfulle och helsade af den åter klara
himmelens leende lemnade vi tidigt på morgonen
herberget. Vår utrust-. ning skulle genast för
hvarochen, som färdades denna väg, hafva röjt
i hvad ärende, vi voro ute, ty då för tiden var
bléckportö-ren ännu en naturforskarens oomtvistade
utrustningspersedel, hvaremot han nu är att skåda
på alla vägar och stigar, likasom vore samtlige
Europas botanister oafbrutet ute på vandring eller
alla vandrare botanister. Medgifvas måste likväl, att
äfven våra portörer i det ögonblicket voro fylda med
profana saker, som vi litet sednare ville införlifva
med oss sjelfva, för att sedan begagna det derigenom
uppkomna tomrummet för våra askar och flaskor,
hvilka nu vanställande förvandlade våra rockfickor
till otillbörligt dinglande påhäng.
Kegnet, som hela natten igenom hade nedströmmat i äkta
alpöfverflöd, och solen, som redan tidigt på morgonen
spred ett ganska varmt sken, hade rundtorn försatt
allting i det för oss gynnsammaste skick. Jag befann
mig för första gången i alpverlden, hvars växtskatter
jag dittills endast lärt känna genom de i herbarier
hvilande mumierna. Den långt framskridna hösten
* Detta skrefs nämligen 1859.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
