Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akter rörande svensk-judiskt kulturliv i äldre tider - 1792 juni 6. Klago-sång öfver konung Gustaf III för samtelige judiske synagogorne i riket, til stora klago-dagen, den 6 junii 1792
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0 we! O we! Mordängelen swäfwar,
1 et swart blodbestänkt moln, swäfwar han,
Öfwer det ärofullaste Konungahus ibland Japhets Slägter,
Religionens fristad. Snillets och Tolerancens tilflykt.
0 we! Herrans Smorde faller för Simeitens mordskott!
Hjälten, som trotsade tusend dödar för Fäderneslandet,
Äröfrade lagrar åt sig och sine stridsmän från den tappraste fiende,
Twang honom beundra sin wishet och sitt mod, nedlägga wapnen
Och räcka handen til ewigt förbund, wänskap och inbördes styrka.
1 Triumf hemkom Gustaf, Swergets ära skallade kring werlden!
Nyfiket öga wände nu Europa åt Norden,
Det förmätna fanatiska Slägtet, som föraktat Herrans bud,
Och wåldfört Öfwerhetens helgade rättigheter,
Darrade redan för Himmelens hämnd genom jordens lagkrönte
Förstår,
Men bäfwade mast för Gustaf de$ tredje. —
Alla Swergets Inbyggare tjusades af framtidens hopp,
Gustaf war dem redan en Guds wälsignade gåfwa–-
Men we! o we! I sin egen Konunga-borg
Lömskt, förrädiskt han mördas från ryggen, af en ursinnig bof!
Gråten I Enkor och Faderlöse!
Trygge gingen I på eder halmbädd at hwila,
Men waknade — like Jonas, då hans kurbits låg wissnad på marken. —
Se! Stridsmannen fäller mot jorden det swärd
Som nyss så tappert han bar wid Gustafs sida!
Nu står han blek, förwånad, saknar sin Josia,1
Wänder bort ögat — Och gråter för första gången!
Åkermannen wrider sina händer, liksom Borgaren, i de wildaste qwal!
Hans hjärta ropar: o Gustaf! min bäste Wän! Min Fader!
O nöd! o sorg! Nu borde Himmelen förbanna mina hoppgifwande fält,
Om ej du, Guddomlige Gustaf! ännu älskade ditt folk,
Ännu i Änglarnes boning bad för ditt Rike,
Som alltid warit dig så ömt om hjärtat.
Och du, Folk utur ruinerne af Juda hus, som Hans Spira gifwit
skygd och rätt,
Flyt i tacksamhetens tårar med blödande hjärta;
Ropa til Herren: Wälsigna Gustaf, din störste wälgörare!
Ropa til Herren, för Hans Hus och för Hans Folk!
Landets Fader, Mänsklighetens Förste, Guddomlighetens Afbild,
han är fallen!
1 2 Krön. 35: 23, 24, 25, 26, 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
