Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med sådan tanke vandrar Gustaf Erikson till Dalarne. Hvarföre
just hit? Emedan här i Dalarne var på den tiden den svenska
frihetens verkstad. Härifrån hade Engelbrecht gått ut och här fanns
en allmoge, kanske den djerfvaste i Sverige, den som hade häft
sig, väldigare än någon, under den förflutna, stormuppfyllda tiden.
Dalarnes land var den tiden såsom en grufva, der mannamod och
dugande kraft kunde brytas ut, och pil och stridsklubba var
tillhands i stugorna om någon herre kom och talade om förtryck af
främlingar och huru Sveriges folk föraktades.
Må K. Gustaf vittna sjelf om sin dalafärd. Det har funnits
ibland stora ögonblick i Sveriges historia en stund, då Gustaf Wasa,
en gammal Konung, rik och mäktig, lutande emot sin graf, gifver
välsignelsens farväl åt Sveriges folk. Då ser han tillbaka på sitt
flydda lif och täljer det lifvets under. Han talar om huru han
”måste i skog och öde fjell sticka sig undan för fiendernas
blodtörstiga svärd och ej kunde sig den ära föreställa att han skulle
vara man att fördrifva slik mägtig herre”, som Kung Christian var.
”Men” — säger han — ”Gud dref verket och gjorde mig till sin
underman, på hvilken Hans allsmägtighet skulle uppenbar varda”[1].
Besinne man det verket, hvars underman han blef! Om Gustaf
Wasa hade drunknat när isen brast under honom på elfven emellan
Wika och Thorsång, eller om han blifvit fången i förräderiets
nät på Ornäs; om den trogna qvinnan Barbro Stigsdotters mod
hade svikit eller Sven Elfsons fyndiga klokhet icke hade afledt
förföljarenas spår, när fienden redan var öfver honom[2]: eller om han
hade frusit ihjäl under furan på Leksandsskogen; eller om bönderne
i Marnäs med sin välvilja icke hade varit till hands att lifnära
honom, der han låg, sårad[3], ute i vildmarken; eller om källaren
här vid Utmeland icke hade funnits för att skyla honom, eller om
den blifvit stängd af vankelmodet eller förräderiet, i stället att den
öppnades och dess ingång doldes af en Moraqvinnas trohet — huru
hade väl då Sverige sett ut under de trehundrade år, som efter den
tiden förflutit? Det veta vi ej, ty oberäknelig är Försynens
rikedom på medel, men det veta vi, att Gustaf Wasas arm och hjerta
var det medel, som Försynen valde: och, menniskors ögon, deras,
som då lefde, och deras, som nu forska i häfderna, huru det gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
