Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de sedvanliga månadslofven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan hon visste, att hennes åsigter voro nogsamt
kända.
När hon skulle gå, kom Agnes Lund till
henne i tamburen.
– Ogillar också du oss, Hanna? – frågade
hon, och rösten var ej fullt säker.
– Ja, – sade Hanna fast, – ni handlade uselt.
– Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde
icke tro, att det skulle upptagas så illa. Jag ville
bara, att magistern ej skulle tro, att klassen var
håglös . . .
– Det är ej sant, – sade Hanna och såg
på Agnes med dessa omutliga ögon, inför hvilka
hvarje liten nödlögn måste retirera. – Det är ej
sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade,
att sjelf, framstå i ett bättre ljus, än vi andra.
Medgif, att så var.
Agnes så skyggt upp till henne, mumlade
något och brast i häftig gråt. Det var hälften
förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg
derunder en önskan att, om möjligt, återvinna
Hannas aktning.
– Jag är icke van att vara sann, snyftade
hon, – jag bjuder icke till att vara det. Men
kanske . . . om du hjelper mig . . .
Hanna räckte henne ett glas vatten: – Drick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
