Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dansade för att uppfylla en tung pligt. Intet skämt
och skratt, inga glada miner, blott ett djupt
allvar å ena sidan och en stel värdighet å den
andra. Kunde de ej taga i ring, så finge alla vara
med, i stället för att nu blott de vackraste och
elegantaste blefvo uppbjudna.
– Puh! jag qväfs! – tänkte hon för sig
sjelf och hörde i detsamma Bengts röst bakom sig:
– Får jag ej bjuda upp Hanna?
– Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej.
Jo, möjligen nigarmaja.
Bengt skrattade. – Tycker du dansen nedsätter
ditt menniskovärde?
– Mer eller mindre i en sådan marionett-teater.
Men ute på gröna ängar, der svänger jag
om af hjertans lust.
Flickorna hade under en paus dragit sig in
i ett inre rum och Bella hviskade förebrående
till Hanna:
– Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning
en marionett-teater, hon hörde det och är
nu så ledsen.
– Hvad är det då annat? – utbrast Hanna
häftigt. – Idel förställning, koketteri, fåfänga,
afundsjuka, låtsighet . . .
– Men du hade icke rätt att såra Lilli, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
