Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver
rådande seder och bruk.
Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny,
som med missnöje och afund såg Bellas växande
tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt
med hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop.
Jennys grunda, tanklösa natur var icke i stånd
att uppfatta det sant originela och djupt
reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och
som skrytsam öfverlägsenhet. Hannas skarpa
kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder.
De råkades sällan, utan att en mer eller mindre
häftig ordvexling egde rum.
En dag, då Bella för illamående icke
varit i skolan, sökte Jenny ett tillfälle att gifva
Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt
med henne ett stycke under betydelselöst pladder.
Slutligen sade hon liksom àpropos:
– Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik,
så stygg och krånglig, sedan du kom till skolan.
Och vi tro alla, att det är ditt fel.
Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord
träffade, och hon njöt af att en gång få tala,
utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick
tyst bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
