Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter
månad hoppas på dens återkomst, som bordt
ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio
veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . .
ännu känner jag mig lika oförsonlig som då . . .
Sedan kommo undrande tankar på fadren.
Hurudan var han, denne far, som skulle kunnat
skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett,
aldrig känt en gnista ömhet för? Hvar fans han?
Visste han, att hans hustru var död, att hans
dotter stod ensam i verlden, att hans
penningesändningar tillbakavisats med förakt? Och om
han visste allt detta, huru tog han det? Säkert
lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur
måste göra.
Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget!
Att omslutas af fyra väggar, hvilka begränsade
en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon
kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem;
det hade alltid förefallit henne som en bit
ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
försonande skimmer deröfver. Och i detsamma
var allt förbi, och hon kände sig åter utkastad i
en obegränsad tomhet.
Men engång skulle hon skapa sig ett hem,
om det än dröjde länge till dess. Ett hem med
böcker och blommor, stilla enslighet och dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
