Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppvaktade hennes matmor, ty det var med en viss
artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.
Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men
uppsteg då Hanna inträdde. Det var en lång, rak
dam med nästan gråt hår och vackra, något
stränga drag. Hon helsade Hanna temligen kallt
och bad henne taga plats.
Hanna stannade på tröskeln.
– Jag är Hanna Rappe, – sade hon, och
en förlägenhet som hon ej kunde betvinga, dref
blodet till hennes kinder. – Jag har kommit att
bedja om ursäkt för mitt ohöfliga bref.
En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett
ögonblick fru Meilerts stränga drag, men hon
betvang sig och förblef kall som förut. Detta
lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen
med tårar och omfamningar så snart hon nämnt
sitt namn, och hon afskydde sådant.
Fru Meilert betraktade henne forskande. –
Låt mig se, – sade hon, – om du är din mors
dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men
hon hade ett vekare, vänligare uttryck . . .
Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne
öppet i ögonen. – Ja, – sade hon, – innan
sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag
liknar min far till det yttre, min mor till det inre.
Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
