Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nåväl. Du måste förstå huru det kändes
att se en, som man älskade mer än sig sjelf,
kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad
och bröt alla band mellan oss. Sedan kom
hennes straff. Hon blef olycklig och öfvergifven,
och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde
det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina
principer att förlåta något sådant, att taga första
steget till försoning. Skulle hon kommit till
mig . . .
– Kunde ni verkligen vänta det efter det
bref ni skref på hennes bröllopsdag? – Hannas
kinder lågade. – Detta bref var tillräckligt att
för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.
– Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju
ångrat det, tusen och åter tusen gånger. Jag
hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för
att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det
skulle krossa hennes hjerta, men jag skref det
ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags
tröst för mig att göra klyftan mellan oss så
oöfverstiglig som möjligt.
När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man
och flyttat ensam bort med sitt lilla barn, då flög
mitt hjerta till henne med hela sin fordna ömhet.
Men tror du, jag kunde förmå mig att närma
mig henne, att säga förlåt? Nej, dertill var jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
