Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min
paletåärm? Vill Hanna kamrat hjelpa mig att
stoppa den?
– Hjelpa! – skrattade Hanna. – Du menar,
att vi turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif
hit, nog reder jag mig utan din hjelp.
Bengt lemnade henne rocken, och hon
beredde sig att reparera skadan.
– Men, Bentu, – hviskade Bella skälmaktigt
från sängen, – hvem var det, som härom
dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en
qvinna hjelpa sig med något, som han kunde
göra sjelf?
Bengt funderade. – Nog lär det väl ha varit
jag. Och strumpor har jag stoppat i mina
dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga,
tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och
tack, syster sötnos, för det du tog vara på min
sjelfständighet.
Hanna räckte honom nål och tråd;
fingerborgen gick knapt ned öfver nageln. Han
satte sig ned med ett försök att se säker ut,
drog pannan i djupa veck och begynte sy som
en skomakare med syl och becktråd. Flickorna
skrattade och läto honom hållas.
Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus
allvarligaste bemödanden, artade sig att bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
