Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef
till det yttre lugn.
– Tror du, Hanna, . . . att det är mycket
svårt att dö? – Bellas ögon voro oroligt fästade
på Hanna.
– Jag har endast sett en menniska dö, och
det var min mor. För henne kom döden som
en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge
varit sjuk.
– Jag menar ej så . . . Jag menar . . . om
det är mycket förskräckande att . . . stå ansigte
mot ansigte med Gud?
– Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva
dig frid ocb trygghet, icke fruktan, – svarade
Hanna, och hennes läppar darrade, så hon
knapt kunde tala.
– Ser du . . . jag är ibland så rädd för
Gud . . . jag har så litet brytt mig om Gud . . .
om han skulle vara ledsen på mig . . .
– O, Bella min, ingen af oss är ju värd
hans nåd. Men du vet ju, vid hvem vi få
trygga oss.
– Ja! – hviskade Bella matt.
Om en stund slog hon armarna om Hannas
hals och frågade: – Hanna min, skall du
sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
