Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryktet om Hannas «värdshusbesök» hade emellertid spridt sig i skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad
öfver sina böcker. Han såg, att hennes ögon
buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.
– Bella ber helsa, att du är oartig som ej
på två dagar uppvaktat henne, – sade han
skämtsamt. – Kom hem till oss, jag ville också gerna
höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.
– Jag skall komma, gå du förut. – Hanna
undvek att se på honom, men hennes röst var
alldeles lugn.
Huru godt kändes det icke att efter de sista
dagarnes ensamma strider åter få sitta vid Bellas
sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
att någonting i verlden tyngde hennes sinne!
Hanna skulle helst låtit bli att tala om sig sjelf,
men Bellas ögon uttryckte så mycken öm frågvishet,
att det tillbakaträngda bekymret bröt fram
på nytt. Hon lade händerna för sitt ansigte och
hviskade, lutad mot Bellas knä: – Bella, jag
kommer att afgå från skolan endera dagen.
– Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det
får du inte. Är det för sqvallrets skull?
– Man anser, att jag handlat ovärdigt och
riskerat skolans anseende. Jag kan icke bli qvar.
En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta
sig in i Hannas tankegång, innan hon gaf henne
ett råd. Hon insåg, huru påkostande det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
