Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Säg mig, – fortfor Verna Sommar, –
har hon någonsin svikit ett löfte? Har hon ej
ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt
och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en
misstro, som måste såra henne djupt och en
ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt
kamratskap. Det har varit fult gjordt af er,
flickor, och nu fordrar er hederskänsla, att ni söka
godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne och
värdera henne som förut, det skall glädja henne
mest af allt.
Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset,
när hon slutat. Flickorna talade alla på en
gång och sökte öfverrösta hvarandra. – Hvad
jag är glad, att Hanna är oskyldig! – skrek
Bibbi och dansade om med Aina Berg.
– Jag har hela tiden trott, att hon var det,
– sade Lilli, alldeles glömsk af att hon troget
undvikit Hanna.
– Det skulle varit så likt hennes karlfasoner
att smutta punsch med pojkarne, – inföll
Jenny, ännu misstrogen. – Och jag hörde från
alldeles säkert håll . . .
– Att du är en gås, som genast tror första
dumma rykte, – ifylde Bertha hetsigt. – Jag
har ju predikat för er dag ut och dag in, att
alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
