Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tamburen och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon
trädde in. Innan hon visste ordet af, var hon
upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring
rummet.
Men denna hyllning snarare nedstämde, än
gladde henne. Huru kunde hon lita på känslor,
som ena dagen överhöljde henne med ovilja och
misstro och andra dagen hyllade henne med
hurrarop? Hon förstod icke omslaget, men då
hon sâg Verna Sommars glada ögon i dörren,
begynte hon ana sammanhanget.
Sådan var då hennes klass: och kanske
flickor i allmänhet. Lika färdiga att kasta sten på
en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna
smärtan med överdrifna vänskapsbetygelser.
Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den
hjertlighet, som mötte henne, och längtade att
få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
flickorna stimmade kring henne med frågor,
förklaringar och ursäkter ända tills timmen började,
och det var först när hon kom i ro i sitt eget
lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.
Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen
sedan den der qvällen gjort sig fullkomligt
oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
Hon hade ej återsett honom och Bengts försök
att träffa honom hemma hade ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
