Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva
en god kamrat till sådana stackars hemlösa, bortkastade
gossar . . .
Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar,
examen nalkades och afgångsbetyget. Hon
läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig
blifva mättad. Och skolan var blott första steget,
sedan följde så många, många andra, innan
hon var vid målet. Ja, – skulle hon någonsin
känna sig hafva nått målet?
Resan ut i verlden med tant Karin föreföll
henne som nyckeln till hennes framtida lif, den
nyckel, som skulle upplåta för henne alla
möjliga visdomens skatter. De skulle resa till
Grekland och Rom, till Pompeji och Vesuvius, till
Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta
med en längtan så stor, att den nästan delade
henne i tvenne hälfter. Den ena hälften trampade
i askan bland Pompejis ruiner; den andra
nötte dag efter dag de välkända trappstegen till
skolan. Hon föreföll sig sjelfvisk, som kunde
vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
detta, och många, som bättre än hon behöft
denna vederqvickelse, skulle utan afbrott få
fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde
slå upp den vida verldens portar för alla trötta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
