Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkaniska företeelser och jordbäfningar; jordens inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
de täras småningom sönder af hafsvågen till vulkanisk
sand. Den kringdrifvande pimpstenen är stundom farlig
eller hinderlig för skeppsfarten på grund af sin stora massa.
Detta var exempelvis fallet vid Krakatoas utbrott 1883.
Utom vattenångan utstötas äfven andra gaser, i
främsta rummet kolsyra, men äfven ångor af svafvel,
svafvelväte, klorväte och salmiak samt mera sällan
klorider af järn och koppar, borsyra med mera. En stor
del af dessa kroppar utfälles rätt hastigt på
vulkanväggarna vid vulkangasernas hastiga afkylning; en
annan del af mera flyktiga beståndsdelar, såsom kolsyra,
svafvelväte och klorväte, kan breda ut sig på större
sträckningar och förgöra genom sin hetta och giftighet
alla människo- och djurlif, som komma i
gasströmmens väg. Detta var nu fallet vid den sorgliga
förödelsen af St. Pierre, då 30,000 människolif spilldes genom
Mont Pélées utbrott d. 8 maj år 1902. Äfven Plinius
d. ä. dödades vid Vesuvii utbrott år 79 af kväfvande
gaser. Man har i kratern Kilauea iakttagit utströmning
af vätgas, hvilken emellertid vid utträdet ur lavan i luften
förbränts till vatten.
Vulkanaskan kan stundom af luftströmmarna föras bort
öfver stora sträckor, så från Sydamerikas västkust till
Antillerna, från Island till Norge och Sverige, från
Vesuvius (1906) till Holstein. Mest bekant i detta afseende
är Krakatoas utbrott, hvarvid den fina askan slungades
ända till 30 kilometers höjd och de finaste partiklarna
småningom spriddes af vindarna till alla delar af jorden,
där de under de närmaste två åren förorsakade de
praktfulla soluppgångar eller solnedgångar, som fått namn af
»röda skenet». Äfven efter Mont Pélées utbrott iakttog
man i Europa det röda skenet. Stoftet från Krakatoa
gaf också material till de 1883—1892 iakttagna så
kallade »lysande nattmolnen», som under den sista tiden
sväfvade på omkring 80 kilometers höjd och därför voro
solbelysta långt efter solens nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
