Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens strålning och konstitution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antog, att svärmar af meteorer, som störta in i solen med
en rasande hastighet (öfver 600 km. pr sek.), vid
nedfallandet förlora sin rörelse, hvarvid värme uppstår (omkring
45 miljoner kalorier pr gram meteor). Så småningom
skulle också turen komma till planeterna, som, uppoffrande
sin egen tillvaro, för någon tid skulle uppehålla solens
slocknande lifsgnista. Solen skulle således, såsom
Saturnus i sagan, offra sina egna barn för sitt lifsuppehälle.
Huru ringa hjälp därmed vunnes, synes däraf, att jordens
instörtande i solen ej skulle uppehålla värmeutgifterna för
fullt hundrade år. För öfrigt skulle meteorer, som
tillfördes solen ungefär likformigt från alla håll, för länge sen
ha gjort slut på solens vridning kring dess axel, medan
solens rotationstid, såsom de äldsta observationerna af
solfläckarna från Galileis tid (början af 1600-talet) gifva vid
handen, ej märkbart ändrat sig under århundradenas lopp.
Dessutom borde enligt Mayers hypotes meteorer i
motsvarande antal falla ned på jorden och hålla dess yta
vid en temperatur af omkring 8oo° C. (enligt siffror, gifna
s. 88). Denna åsikt är således orimlig.
Man måste därför påfinna en annan utväg. Helmholtz,
som likasom Mayer var en bland de första arbetarne
inom den mekaniska värmeteorien, föll på den tanken att i
stället för främmande meteoriter antaga solens egna delar
falla mot dess medelpunkt, eller med andra ord, solen
skulle krympa samman och därvid en stor värmemängd
bli fri på grund af tyngdkraftens stora värde (27,4 gånger
större än vid jordytan). Helmholtz räknade ut, att för
täckande af solens värmeutgift behöfves en
sammandragning af dess diameter med 60 meter om året. Om
soldiametern förkortades med en hundradels procent, hvilket
alls icke skulle kunna iakttagas, så skulle därigenom
värmeförlusterna under mer än 2,000 år vara täckta. Detta kan
ju synas ganska tillfredsställande. Men om man går vidare
i räkningen, finner man, att, om solen drager ihop sig från
sin nuvarande volym till en fjärdedel däraf, då den skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
