Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solens strålning och konstitution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
Huru härmed än må förhålla sig, ha vi all anledning
att tro, att solen en gång var en hvit stjärna, lik den
strålande Sirius, och att den småningom svalnat till sitt
nuvarande utseende samt, att den en gång skall lysa med
rödt ljus såsom Beteigeuze. Den skall då stråla ut endast
en sjundedel af det värme, den nu utkastar i rymden, och
det är väl sannolikt, att jorden innan dess skall vara
förvandlad till en isöken.
Som vi ofvan sett, utöfvar så väl jordens som solens
atmosfär en stark absorption på solens strålar och
särskildt på de blåa och violetta delarna af solljuset. Detta
gör, att solljuset ser rödare ut på kvällen än på middagen,
emedan i förra fallet ljuset måste passera genom en
mycket tjock luftmassa, som siktar bort det blåa ljuset. På
samma sätt synes solranden vid en spektroskopisk
undersökning mera röd än solens midt. Denna ljusförsvagning
beror på fint stoft i jordens och i solens atmosfär. Då
genom starka vulkaniska utbrott såsom de ofvan omtalade
eruptionerna af Krakatoa 1883 och Mont Pélée 1902,
atmosfären fylles af ett fint vulkaniskt stoft, är solljuset
särskildt starkt rödfärgadt, då solen står lågt, hvilket gifvit
anledning till den företeelse, som kallas »röda skenet».
Undersöka vi en solbild, som med tillhjälp af en lins
eller ett linssystem är kastad på en skärm, så finna vi
ofta på den lysande solskifvan en samling karaktäristiska
fläckar. Dessa fläckar ådrogo sig redan Galileis
uppmärksamhet, och upptäcktes ungefär samtidigt af honom, Fabricius
och Scheiner (1610—1611). De ha sedan dess utgjort de
mest observerade föremålen på solen, och man uppmäter
noggrant deras antal och storlek och uttrycker en
kombination af dessa båda omständigheter genom de så
kallade solfläckstalen. Dessa ändra sig från år till år
tämligen oregelbundet med en periodlängd, som i medeltal
uppgår till 11.1 år. Fläckarna förekomma i två bälten på
solen och förskjuta sig under loppet af ungefär 13 a 14
dygn öfver solskifvan. Stundom synas de åter efter ytter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
