Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solstoftet i jordens atmosfär. Polarsken och jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solkoronan från ett minimiår t. ex. 1900 (jfr fig. 25).
Korona-strålarna i närheten af solens poler böjas åt sidan genom
de magnetiska kraftlinjernas på solen inverkan. De små
negativt laddade dropparne ha tydligen endast ringa
hastighet, så att de mycket nära följa kraftlinjerna i
sol-polernas närhet och därigenom samlas ned mot äkvatorn. Där
ligga kraftlinjerna mindre tätt, det vill säga de
magnetiska krafterna äro här svagare, och solstoftet kan därför
af strålningstrycket drifvas ut i en stor skifva längs solens
äkvatorialplan. Denna skifva synes från oss såsom två
stora kvastar, som stå ut från soläkvatorn i dennas
riktning. En del af detta solstoft kommer i jordens närhet
och lider då naturligen en inverkan af jordens
magnetiska kraftlinjer, så att de skiljas åt i två knippor som stråla
in mot jordens båda magnetiska poler. Dessa ligga ett
stycke in i jorden och därför koncentreras ej alla
strålarna till den magnetiska polen på jordytan. Det är
naturligt, att eftersom de negativt laddade partiklarna komma
från solen, de skola hufvudsakligen strömma in mot en
trakt belägen något söder om den magnetiska nordpolen,
då denna har middag. Då den magnetiska nordpolen har
midnatt, fattas de flesta laddade partiklarna af
kraftlinjerna, innan partiklarna gått förbi den geografiska nordpolen
och därför kommer maximibältet för norrskenen att
omgifva den magnetiska och den geografiska polen såsom
ofvan nämnts (jfr s. 101).
Det negativt laddade solstoftet koncentreras följaktligen
i två ringar öfver norrskenens maximihalten och ger
anledning till ett fosforescerande sken, då det träffar
luftmolekyler, alldeles så som när de träffas af de elektriskt
laddade partiklarna från radium. Detta fosforescerande
sken synes såsom en lysande båge på omkring 400
kilometers höjd, och denna båges höjdpunkt synes ligga åt det
håll, där maximibältet ligger närmast observationsorten,
hvilket tämligen nära sammanfaller med magnetnålens riktning.
Helt annorlunda förhåller sig solkoronan under maximi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
